Att leva på ett minfält

Jag tror fler varit där jag var och eftersom det nu är rätt länge sen vill jag dela med mig. Jag fastnade i något ett tag. Något som va så ljuvligt och så intensivt först att jag knappt trodde det va sant. Kanske skulle jag lyssnat till det, för något som verkar för bra för att vara sant är kanske just det. Jag sveptes med och väl ombord gick allt fort och det fanns ingen tid för tvekan. När det väl började skava va det för sent att hoppa av för jag satt fast. Fast i något som inte kändes tryggt. Fast i något som fick mig att tvivla på mig själv. Fast i något som tog all min ork. Fast i något som skrämde mig.

Jag tänkte att svartsjukan kom sig av en otrygghet och försökte bygga trygghet.
Jag tänkte att alla missförstånd kom sig av att jag uttryckte mig fel och försökte ändra på det.
Jag tänkte att ilskan kom sig av att jag provocerat.

Jag ska erkänna att jag tänkt att sånt inte kommer hända mig. Tänkt att jag ju är stark, att jag står stadigt, men det hjälper inte mot att svepas bort.

Det tog tid att samla kraft för att orka gå för livskraften med den tillhörande elden som är jag höll på att slockna. Det va så mycket kaos men aldrig tryggt och sällan bra.

Frida Hyvönen sjunger så otroligt träffande i sin fantastiska låt Fredag morgon:

Jag var lättad så jag sväva varje gång något var normalt 
Det som fanns under din galenskap var varmt och underbart 
 Jag förlät dig och sprang rakt tillbaks i elden 
Jag var en idiot helt klart 
Alldeles för hoppfull och lojal 
Jag blev så nedstämd av att leva på ett minfält 
Jag kunde inte ens förmå mig att ropa högt på hjälp 
Man har läst om sånt i böcker, sett på film 
Men att det kunde hända mig jag kände så fortsatte stänga av

Det fanns inga sår på utsidan som vittnade om allt det jobbiga, såren satt på insidan. Men där fanns andra spår. På köksväggen fanns fläcken efter kaffet som kastats över mig. På väggen fanns spacklet över hålet som slogs upp när där kastades en stol. På kontoret fanns datorn i spillror.
Jag fick lägga tid och kraft på att laga det som blivit trasigt i mig, men tack vare de fantastiska vännerna och mina fina syskon kunde jag läka och bli hel igen. Jag har ett fint liv, underbara barn (med tillhörande toppenpappa), mina vänner och allt annat som faktiskt betyder något. Och elden i mig, den började brinna starkare än någonsin och aldrig, aldrig kommer jag tillåta att någon kväver den igen.