23 nov. 2017

Nu händer det grejer här hemma!

För första gången på många år håller jag på att fixa här hemma utan någon annan vuxen att ta hänsyn till. Det är oerhört befriande att bara få välja helt fritt. Mina första år på Hökebo var så fyllda med jobb att det inte fanns varken tid eller ork att fokusera på inredning och när jag äntligen kände att det blivit riktigt fint var det dags att säljas (Älskade Hökebo är till salu). När jag flyttade hit till gården gjorde jag ju det med barnens pappa Stefan och efter vår separation inledde jag (mot bättre vetande) en ny relation ganska snabbt. Det innebar att det inte blev att jag skapade mitt hem däremellan utan det blev direkt att anpassas efter min nya partners smak. Det är först efter att det tog slut i våras som jag börjat tänka på hur jag verkligen vill ha det. Min fantastiska vän Ylva valde att med tre ord beskriva min smak/inredningsstil och hon gjorde det väldigt träffande.
  • Villavillerkulla, 
  • Jordnära 
  • Inbjudande
Har ni tips på konton på Instagram, inredningsprylar eller annat som stämmer in på de tre orden i listan ovan så tipsa gärna. 
Nu är det så skönt att nu ha både ork och inspiration och få göra det precis som jag vill. Visserligen är inspiration och ork något som kommer i vågor så vissa projekt har pågått sedan i somras men nu bit för bit faller allt på plats och det är mycket av det roliga kvar. Just de senaste dagarna har massor blivit gjort och jag känner hur jag älskar det här huset och gården ännu mer för var dag som går (trodde knappt det var möjligt). Här kommer lite bilder på det pågående projektet måla hyllplan, göra om skåp och gno in hårdvaxolja på köksgolvet. Jag får återkomma med bilder på det färdiga resultatet en annan dag när det är på plats. Håll tummarna för att det blir så bra som det ser ut i mitt huvud!

Köksgolvet tömdes och har gnotts med hårdvaxolja så att ytan nu är mer lättstädad. Är sugen på att slipa och göra fint men så länge barnen fortfarande kör balanscykel (!) inomhus så får det projektet vänta lite :)
Perfekt att ha köksbordet i vardagsrummet så det finns massa yta att ställa hyllplanen på. Lilla skåpet har fått ny färg och ska få fina knoppar och sen hängas i hallen.


17 nov. 2017

Kvällen jag lärde mig att vara rädd för män #metoo

Som så många andra har #metoo-kampanjen rivit upp en massa minnen och det har bitvis varit jobbigt att allt kommit upp till ytan igen. Samtidigt har det gett en enorm styrka att känna av all kraft från alla medsystrar som nu står enade.
Sedan jag fick en dotter har jag känt oro för vad hon kan komma att utsättas för. Det känns som att ingen, oavsett bakgrund eller uppväxt, kan gå säker. Jag minns första gången jag började vara rädd. Jag va 14 och va på väg hem från parken i stan som så många andra sena kvällar. Vi va ett kompisgäng som brukade träffas och umgås och när klockan närmade sig midnatt tog sig alla hemåt. Jag som bodde i stan hade bara 10 minuters promenad hem och gick alltid själv. Staden jag va uppväxt i va jag trygg i. Plötsligt cyklar en man upp bredvid mig och säger att han vill prata. Jag svarar att jag inte vill, men han börjar tjata om att vi ska prata bara en liten stund. Jag fortsätter svara artigt nej med en växande panik i bröstet. Jag blir med ens medveten om att jag befinner mig i en mörk gränd med stängda butiker och inte en människa i sikte. Jag blir medveten om att jag bara har linne och kjol och börjar tänka att jag borde haft andra kläder med. Plötsligt ändrar mannen ton och säger: "Ingen kan höra dig. Jag kan göra vad jag vill med dig!" Jag skyndar på stegen och samtidigt vet jag att jag inte skulle kunna springa ifrån honom för hela sträckan han varit bredvid mig har han suttit kvar på sin cykel och cyklat långsamt. Jag skulle inte ha en chans till fots. Han fortsätter att uttala allt grövre hot, sätter ord på vad han tänker göra mot mig. Då plötsligt dyker en bil upp på en väg jag snart ska korsa och jag tar sats och börjar springa mot den. Mannen på cykel bestämmer sig för att sticka och trampar iväg i andra riktningen på gatan. Jag stannar aldrig bilen, jag springer gråtandes hela vägen hem. Jag vet inte vad som hänt om inte bilen kommit. Kanske ville mannen bara skrämmas och njöt av att se min rädsla, kanske hade något annat hänt. Jag är så tacksam att jag aldrig fick reda på det. Sedan den dagen gick jag inte själv genom stan mer. Sedan den dagen kan jag inte kontrollera panikkänslan i kroppen om jag så bara måste gå ett kvarter i mörkret till min bil som står parkerad i stan. Jag har anpassat mitt liv till den rädslan. Såklart har det inte räckt. Män har ändå gått över mina gränser, tagit sig friheter och gett mig sår i själen. Och som så många andra har jag skämts. Nu är det slut med det! Nu ska skammen läggas där den hör hemma, hos förövarna!
Nu känner jag ett hopp inför framtiden och känner att vi enade kan göra skillnad. Kanske låter jag cynisk men jag tänker att även om inte alla män verkar förstå varför de ska sluta vara sexistiska så kanske de i alla fall låter bli av rädsla för att åka dit. Och nästa generations barn hoppas jag får en annan start, en där människors lika värde ska vara en självklarhet.
Min älskade familj och jag. Vill skydda de här barnen från allt!