Men det har inte alltid varit så. Bekantskapskretsen förändrades någonstans där under första månaderna i Elsies liv med koliken, tröttheten, skörheten och den tunna tunna huden som gjorde att jag som en ren överlevnadsstrategi bara behöll vännerna jag va helt trygg med. De jag kunde vara mig själv med i alla faser oavsett om det var trötthet, eufori, nedstämdhet eller lugn. De som pallade att jag sällan hörde av mig. De där det fanns en balans i att ge och få energi.
Nu är huden inte lika tunn men jag är förstås fortsatt högkänslig och väljer därför aktivt bort att umgås med eller befinna mig i sammanhang som gör mig ängslig på det där jobbiga sättet. De där människorna som växer av att positionera sig har helt enkelt ingen plats i mitt liv. Eller de som ger mig en känsla av osäkerhet, av att vara fel på något sätt. Jag känner att eftersom jag likt många andra måste hushålla med min energi för att räcka till så vill jag inte slösa bort den på de relationerna.
Lika mycket som jag är selektiv med att välja bort så bryr jag mig gränslöst mycket om de som jag har där nära nära (även när jag inte alltid visar det). Dessutom blev det ju mer utrymme för fantastiska människor i mitt liv när de andra inte tog upp någon plats mer. Vännerna får gärna utmana mig, hjälpa mig växa och lära mig nya perspektiv, men inte göra mig ängslig!
ps. Kanske ser ni ett tema i bilderna nedan och inte heller det är en slump. Alla mina vänner rider inte men de allra flesta gör det eller har låtit sig övertalas :)
 |
| Jag och min ena syster på far och son (Örn och Snafs). |
 |
| Några av de bästa och finaste vännerna får jag dela sånt här med.. |
 |
| ...och flytten till Österlen har bland annat gjort att de här pärlorna finns i mitt liv! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar