12 nov. 2016

Ny kärlek = nya verksamheter

Häromdagen kunde vi hämta barnen från förskolan till häst.
Poppis kan jag lova :)
Sedan barnen föddes har min hästverksamhet gått lite på lågvarv men nu har den sakta men säkert byggts upp på nytt igen. Samtidigt har det flyttat in en flock får, lite linderrödssvin och en färggrann flock höns här på gården för nu är vi ju faktiskt två som bor och livnär oss på gårdens verksamhet. En sak jag drömt om att få göra sen flytten hit är att arrangera långritter genom naturen här på Österlen (inkl. milslånga vita stränder) och nu till våren blir det äntligen verklighet. I takt med att hästverksamheten bytt inriktning genom åren så har namnet Frostimport inte längre känts rätt så nu har jag byggt en ny hemsida under det nya företagsnamnet Pomonadalen - Islandshästar på Österlen. Hade varit jättetacksam om ni ville kika in på sidan och komma med feedback så jag kan göra det sista fixet på den. Hemsidesadressen är Pomonadalen.nu
Sen har vi ju i och med de nya djuren möjlighet att erbjuda ekologiskt och närproducerat kött. För dig som är nyfiken på de köttlådorna (och så småningom de lena lammfällarna) kan jag tipsa om vår facebooksida för gården som finns på adressen: facebook.com/pomonadalen
Igår roade vi oss med att till häst valla fårflocken hem till vinterhagen. Det blev några ofrivilliga omvägar men efter en stund fattade både får och hästar vad som gällde och alla fåren travade snällt hem till vinterhagen och myste in sig i nya ligghallen. 
Snafs från Hökebo tyckte det här med fårvallning var riktigt skoj.



14 sep. 2016

Hon är min framtida fru!

Ibland känns det verkligen som det är ödet. Att två människor hittar varandra i en djungel av sökande. Två människor med samma framtidsdrömmar, två med välfyllda kärleksdepåer som bara längtat efter någon att få ge den till, två med samma kärlek till landet och djur, två med samma värderingar runt familjen. Jag känner mig oerhört tacksam över att nu ha en fantastisk flickvän vid min sida som delar både jobbet och vardagen med mig. Att det var just henne jag letade efter hade jag ingen aning om men från första sekund förstod jag att det här var speciellt och vill aldrig att det ska ta slut. Med henne vill jag uppleva livet på landet och drömma om framtiden. Tillsammans med henne är vi familj nu som fyra men vi hoppas även på framtida gemensamma barn. Jag är säker på att framtiden med henne rymmer många snabba galopper tillsammans, många kvällsdopp i havet, många fina stunder med barnen och en massa, massa kärlek.
Med henne vill jag gifta mig och det kände jag från första stund att här, här är min framtida fru!


 

12 maj 2016

Mera, mera djur!

Här på Österlen fullkomligt exploderade det i vår för några veckor sedan och samtidigt sköljdes jag över av sysslor som bara MÅSTE göras med en gång. Allt växer ju så otroligt mycket här och det går inte att halka efter. Samtidigt har gårdens djurbestånd vuxit en del. Nu finns här en vacker flock höns av olika lantraser som ger som en härlig blandning ägg varje dag. Tio gotladsfår har flyttat in och hjälper till att beta i äppelodlingen (otroligt fina gräsklippare!). Det allra käraste tillskottet är de två Linderöddsvinen Klara och Älva som flyttade in för en månad sedan. Två dräktiga gyltor och Klara har nu blivit mamma för första gången till sex små prickiga kultingar som är typ det gulligaste jag sett. Grisarna hjälper just nu till att böka i det som ska bli grönsaksland och de har mycket jobb framöver med jordförbättring samtidigt som de glatt tar hand om matrester och trädgårdsavfall. Vid min sida i allt det här har jag en väldigt speciell person som delar min dröm om gårdsliv fyllt med djur, odling och ett Pomonadalenparadis. De ni är inte illa!
Griskultingarna bara två dagar gamla <3
Oscar den lille trädgårdsmästaren
Första utestunden för småttisarna
Äggskörd från egna höns är verkligen lycka.
Det blir väl inte mer romantiskt än så här?
Vårbarn bland vårblommor
Grisgos med Älva och Klara
Fårstängslet klart! Nu ska de väl inte kunna rymma?
Tacklammen anländer och tog sig an gräsklipparuppdraget med stor iver med en gång.
 

1 apr. 2016

Bonde söker fru- på riktigt!


Att vara ett par offentligt och separera är lite speciellt har jag märkt. Det ska förstås skrivas om det och det var jag beredd på men det ledde också till en sidoeffekt jag inte väntat mig. Män tyckte plötsligt att jag var "tillgänglig på marknaden" och det faktum att jag alldeles nyss separerat avskräckte dem inte från att komma med inviter. Nu råkar det dock vara så att jag visserligen kan tänka mig en relation, men inte med en man, och plötsligt kändes det viktigt att få säga det. Jag har alltid sett mig som bisexuell men jag är övertygad om att Stefan var min sista pojkvän. Nu får det vara tjejer för min del framöver!

Så det är helt enkelt "Bonde söker fru" på riktigt den här gången. Det här har aldrig varit någon hemlis och kommer inte som nån överraskning för de som känner mig. På Hänt Extras framsida ville det ändå försöka få det till något "spännande" och i rubriken kunde man läsa: "Bonde Thildes chockbomb". Haha, det ordet har jag aldrig hört förr :D Känner personligen att det inte är så mycket "chockbomb" över mitt uttalande men kanske överraskar det någon. Lever man i en heterosexuell relation med man och barn är det nog lätt att folk bara utgår ifrån att de har koll på ens läggning helt enkelt, eller hur? 

(ps. För er kvinnor som söker kvinnor så måste jag tipsa om den här facebookgruppen: Coola kvinnor söker coola kvinnor som är exakt vad den utger sig för att vara. Ett forum för tjejer/kvinnor som vill ha fler coola kvinnor i sitt liv)


9 mars 2016

Ett nytt liv

Sedan vi flyttade isär har alla dagar varit ett virrvarr av känslor och sysslor. Jag har verkligen sett till att hålla mig sysselsatt. På dagar utan barnen vill passa på att göra ALLT. Jobba järnet, träffa vänner, sköta hemmet, åka iväg ibland, försöka finnas till för vänner, för familj och för mig själv. Inga rutiner (jo djurens förstås) och inte mycket förutsägbarhet.
En mycket representativ bild från min vardag :)
Dagarna med barnen blir istället på många sätt den totala kontrasten. Rutiner, fasta tider, regelbundna måltider och mellis, uppstyrda aktiviteter. Men också lek, mys, sömnbrist, otillräcklighet, kallt kaffe, kramar, kärlek och allt som hör barndagar till. Skillnaden nu är bara att jag har oändligt mycket mer tålamod, ork och engagemang. Det är ju bara vi tre då! Jag är ingen perfekt mamma men jag är en kärleksfull mamma och det hoppas jag komma långt med. Men att ena dagen vara 110% förälder (så som man måste vara när man har en vild och busig 1,5-åring och en lika vild och busig 3,5-åring) och nästa dag vara enbart Thilde är fortfarande ingen jag vant mig vid. Ni som har erfarenhet av liknande situation, hur lång tid tar det att komma in i de nya rutinerna? Tar gärna emot era bästa tips för ett liv som förälder på deltid. 
Gullungarna <3

 

3 mars 2016

Hejdå min prins!

För drygt tio år sedan köpte jag ett vackert och flott sto, Náttrún, på Island och betäckte henne med min absoluta favorithingst Sær frá Bakkakoti (bedömd till 8.62 totalt med hela 9.05 för ridegenskaper). Målet var att få fram en alldeles egen avelshingst så när Náttrún landat på svensk mark och magen växte och växte så hoppades jag på att där låg en liten musblack hingst i magen. En julimorgon så fanns han plötsligt där! Min önskan hade slagit in och en långbent fölunge låg och sov bredvid sin mamma i hagen. Han fick namnet Ess från Hökebo. 
Ess som tvååring
Han växte massor på höjden men inte på bredden så inridningen fick vänta. Han gick tillsammans med sina unghingstkompisar och sin vuxna kompis Örn och eftersom de växte upp tillsammans var där aldrig något gruff dem emellan. På hösten efter att han fyllt fyra reds han in och aldrig har jag suttit på en unghäst som haft så lätt för sig. Traven var magisk med sina stora kliv och tölten bara fanns där från dag ett. Vi hade roligt ihop och blev vänner på riktigt. Som femåring blev det så dags för första avelsvisningen. En liten tur till Vignir först som sedan visade honom och det blev en fin bedömning med 8.24 på första försöket (Jag är så stolt!). Vi gjorde om det året efter, han kvalade till Avels SM och han höjde sig ordentligt trots tappsko dagen innan visning. För er som läser här och inte är så insatta i islandshästvärlden kan jag bara säga att Ess är fin. Ingen medelmåtta utan fin på RIKTIGT! 
En alldeles nyfödd Ess sommaren 2006.
Så har livet kommit emellan som det så ofta gör. Foglossning som fick mig att tvingas sluta rida tidigt i graviditeten när jag väntade Oscar. En bebis i sjal hela dagarna som stod i vägen för regelbunden ridning i ytterligare ett år. Ess var en fin kompis som ställde upp de få dagar jag fick tid. Som alltid med glädje bjöd på en ökad tölt så att tårarna sprutade av fartvind och lyckorus. Som bar barnen tryggt runt gården varv efter varv. Som tålmodigt väntade på sin tur trots att det så sällan fanns tid över till honom. 
Regnbågen som mötte oss på sista ridturen ihop.
Beslutet att sälja honom var tungt men att behålla honom i väntan på en annan tid i livet kändes inte rätt mot honom. Så dök rätt person plötsligt upp. Både ryttare och häst blev glada redan av första ridpasset ihop och det kändes rätt i maggropen. Mer provridning och så besiktning och allt var utan anmärkning så försäljningen är nu klar. Ess har flyttat från gården för gott. 
Jag tog en sista ridtur och när jag svängde ut från gården möttes jag av en hel regnbåge över himlen. Vi red mot havet, Ess flög fram som vanligt och tårarna rann som så många gånger förut. Inte bara fartvind och lyckorus den här gången men ändå så otroligt fint och magiskt. Jag har nu sagt hejdå till en kär vän, till en pålitlig kompis och en som varit en del av familjen i snart tio år. Nu börjar en ny period i Ess liv och jag hoppas kunna stå där på läktaren på både SM, NM och VM i framtiden och heja på min fantastiske prins. Hoppas din ryttare får många ögonblick med glädjetårar på din rygg!
Lite video på Ess in action för er som gillar ljudet av klapprande hovar...

18 feb. 2016

När det inte blir som man tänkt sig...

Sagan började 2009 när jag gick med på att delta i Bonde söker fru. Tänkte mest att det var en kul grej och hade bestämt mig till att bli lite mer av en "Ja-sägare" så beslutet var lätt att ta. Det var en omtumlande sommar med blixtförälskelse och en känsla av att alla bitar föll på plats. Stefan kom in i mitt liv, vi köpte hus, renoverade, flyttade, fick första barnet, renoverade lite till, köpte gård i Skåne, flyttade och fick andra barnet. Livet har under året som gått pendlat mellan mörkaste mörkaste tröttheten och ljusaste ljusaste förhoppningarna. Jag har lev med en känsla av att om jag bara gör lite mer, engagerar mig mer, inte är så trött, inte är så stresskänslig, lyckas komma på de bästa vardagsrutinerna , bara ger lite mer osv. så kommer det ordna sig. Vi kommer kunna leva lyckliga i alla våra dagar och följa den plan vi båda gjort upp för vårt gemensamma liv. Sista året har jag sakta men säkert kommit till insikt om att det inte kommer spela någon roll vad jag gör. Vår relation kommer inte bli den jag drömmer om och det sorgliga är att det inte är för att det är fel på varken Stefan eller mig. Det är bara att vi tillsammans inte får ihop ekvationen. Det har varit ett år av förtvivlan, sorg, ilska och ångest. Ett år av nya tag och nya besvikelser. Nytänt hopp och hårda fall. Sedan det definitiva beslutet: separation! Plötsligt går det att fokusera på det praktiska istället för det känslomässiga. På att leta bostad istället för att försöka undvika bråk. Stämningen blev med en gång bättre och jag känner verkligen att vi skiljs som vänner. Vi bryr oss om varandra. Vill den andre väl. Kommer fortsätta vara föräldrar ihop livet ut, men inte som livspartners. Det är nu ett avslutat kapitel och jag kan återigen lyfta blicken och känna framtidshopp. Allt tar inte slut med en relation. Istället för att lägga all min energi på att försöka rädda något som inte fungerar känner jag nu att jag har mer ork över till barnen, min familj, mina hästar och mina vänner. Det blir inte alltid som man tänkt sig men på något sätt bli det ändå bra till slut. 

15 dec. 2015

Pussla ihop en jul


Elsie provsmakar degen som sig bör.
Julen närmar sig och en del av mig vill julpynta massor, baka lussebullar och pepparkakor, göra julgodis (i mängder) och dricka varm (saft)glögg varje kväll. Men i verkligheten hinner jag ju inte med ens en tredjedel (eller tiondel) av allt jag önskar och eftersom vi ändå inte firar hemma i år tillåter jag mig att i alla fall försöka tagga ner lite på mina egna förväntningar. Vi ska resa till Stockholm och fira ihop med Stefans familj och bara att få ihop logistiken runt den resan och allt med gården och djuren är ju ett projekt i sig. 
Men att sänka förväntningarna och kraven är verkligen inte enkelt. Vänner lägger upp bilder på sina hemsydda adventskalendrar med ett litet paket till barnen varje morgon. Överallt möts man av julklappshets, pysseltips och recept på allt som ska bakas och lagas. Här hemma missade Elsie luciafirandet på förskolan för hon blev magsjuk, det enda julpyntet som finns är i hennes rum (som jag pyntat enligt hennes önskemål), barnen vet inte vad en adventskalender är och eftersom Oscar gärna klättrar upp på bordet så står där inte ens en adventsljusstake.
Lite av pyntet i Elsies rum ihop med den väldigt ojuliga taklampan.
Oscar sover sämre än någonsin (tänder kanske?) och vi föräldrar kämpar på här hemma för att få orken att räcka till och jag klappar mig på  axeln när jag får till det där pepparkaksbaket några gånger i alla fall. Så tröstar jag mig med att det kommer fler jular och jag kommer få fler chanser att ge barnen fina minnen av julen (med både adventskalendrar och julgodis) och så sätter jag allt mitt hopp till att de får en oförglömlig jul hos farmor och farfar ihop med oss, kusinerna och resten av hela familjen Blomquist. De är ju ännu lite för små för att uppskatta adventskalender och julgardiner, eller hur?

video
Sen måste jag dela den här videon med er. Jag har ju bott i USA när jag var yngre och här är en av de julgrejer jag fått med mig därifrån. Oscar tyckte den var helfestlig men blev också lite lite sugen på den där frestande moroten på snögubben. 

10 sep. 2015

Välkommen tillbaka älskade vardag!

Sommar är underbart på många sätt. Badutflykter, hela familjen tillsammans, möjlighet att vara spontan, massa gäster på besök, ingen förskola att hämta och lämna från, inga jobbtider att passa osv.
Samtidigt gör allt sånt här mig så jäkla trött så när vardagen kom tillbaka med jobb, förskola, fasta tider och rutiner kände jag hur jag kunde dra en lättnadens suck. Jag måste helt enkelt erkänna att jag gillar en viss förutsägbarhet och inte direkt är den spontana typen. För mig är det stressfritt att vara spontan som i "ska vi äta mellanmålet ute bland äppelträden?" men inte som i "ska vi sticka till Köpenhamn en helg?"
Sen blir det ju aldrig direkt lugnt och trist i vardagen hos oss oavsett om det är semester eller inte. Barnen är väldigt bra på att hålla oss sysselsatta och gården likaså. Nu har vi dessutom två valpkullar som snart är tre veckor gamla och med de vanliga hund och hästsysslorna på det så är dygnet ganska fulltecknat
Oscar är inne i en extrem klätterfas och hittar hela tiden nya sätt att ta sig upp på fönsterbrädor, köksbord och likn. Köksstolarna står nu utmed väggarna i köket för att inte fungera som trappsteg upp på köksbordet och dörrar och hundgrindar får skärma av delar av huset så att han aldrig hamnar utom synhåll. Enklast är det faktiskt att vara ute och där trivs också Oscar som bäst. Han plockar både plommon och äpplen från träden och är det något han äter med god aptit så är det vår egen frukt (det går fortfarande lite segt med ätandet men det tar sig ändå sakta men säkert) och säsongen är så kort så vi passar alla på att njuta av allt som mognar nu på sensommaren och hösten. 
Om någon har tips på hur vi på bästa sätt ska kunna ta vara på frukten så vi kan äta av den även på vintern så tar vi gärna emot dem. Vi har fryst in en del hallon för det känns ju enkelt men hur gör vi med t.ex. päron, äpplen och plommon förutom att frossa i dem nu när de just mognar? 
Här kommer lite bilder från sensommaren och början av hösten så att ni blir påminda om att våra barn alltid är glada och nöjda, aldrig varken bråkar eller bryter ihop och de flesta är förstås tagna från min vilostol där jag suttit med en kopp (varmt) kaffe och njutit av den här soliga sommaren ;)
De kom helt huller om buller nu så ha överseende med oordningen...
Det har cyklats mycket. Elsie på springcykel och Oscar i cykelkärra eller i vagn. Det har också regnat mycket till båda barnens stora förtjusning.
Oj, vad det har lekts med vatten

Ansiktskritorna jag köpte var en succé och vi har sett många olika varianter på kreativa målningar (Elsie hade här målat både mig och sig själv. Jag var dock mest färgglad på armarna). De mörka ringarna under ögonen på mig är dock inte ditmålade...
Lille äppelprinsen bland rosorna.
Jag och Oscar stack en sväng till Sundsvall och hälsade på en vän som jag faktiskt typ lärt känna tack vare bloggen (och för att jag följt hennes http://haddokverkstan.blogspot.se/ ). Jag hade lika kul som Oscar och längtar tills nästa gång.
För tre veckor sen föddes nya små labradoodlevalpar hos oss. Elsie är väldigt nöjd att få gosa med valpar på dagarna igen.
Lyckan när han lyckades flytta Elsies pall till rätt plats och kunde kika upp på köksbänken på köksön.
Oscar i en ovanligt snygg färgkombo enligt mig :)
Elsie har plockat blommor. Och stenar. Tusentals stenar...
Mitt försök att fånga båda tillsammans på bild i sommar har gått sådär...
Här är vi nu. Galonkläder och gungor. Gungställningen köpte vi på blocket och nu är den ordentligt nedgrävd och förankrad på vår tomt.

 

7 juli 2015

En fantastisk semester (och slut på nattamning)

I vintras bokade jag och mina syskon in en semesterresa till södra Frankrike (Agay) för att fira båda våra föräldrar som i år skulle fylla jämnt. När vi bokade funderade vi mycket på hur vi skulle göra med gården, hundarna osv. och vi landade i att Stefan och Oscar skulle stanna hemma och jag och Elsie skulle åka. Vi kände att det var härligare att satsa på en familjeresa bara vi fyra istället nån annan gång (och det behövde inte heller vara utomlands) och att den av barnen som skulle uppskatta resan mest var utan tvekan Elsie (snart tre år) som älskar att bada. Då vid den tidpunkten tänkte jag förstås att Oscar vid tidpunkten för resan skulle ha börjat käka massa mat och dragit ner på amningen (hans ettårsdag skulle infalla just i samband med resan). När resan närmade sig insåg jag att så var inte fallet. Oscar ammade vidare och åt knappt något alls och framförallt ammade han många, många gånger på nätterna. Jag tvekade över om det skulle gå att genomföra resan men landade i att det i alla fall fanns några saker Oscar gillade så i värsta fall fick han leva på det (bland annat banan) och så hade jag fyllt på med urpumpad mjölk i frysen om han plötsligt skulle börja ta flaska. Att få chansen att börja sova lite mer på nätterna och att få spendera en hel vecka med Elsie var det som lockade mest och det fick mig till slut att bestämma mig för att genomföra resan trots en viss oro.
Det blev en helt fantastisk vecka. Ihop med syskon, syskonbarn och mina föräldrar hyrde vi hus och där fick vi plats alla 14. Vi badade i poolen, gick till havet nästan varje dag och gjorde sen lite korta utflykter när vi var tvungna att handla eller likn. Elsie hade det helt fantastiskt med kusinlek, bad och härliga stunder med familjen. Hon gick ut för att bada i poolen direkt när hon vaknade, frukost fick förstås vänta. Vi har haft problem med utdragna nattningar men löste det med att på kvällarna gå en härlig promenad upp på toppen av det berg där huset låg och Elsie fick somna i selen med en vidunderlig utsikt varje kväll (det tog dock två dagar att kläcka den idén så de första två kvällarna var inte riktigt lika harmoniska).
Hemma fick Stefan kämpa på med nattsömnen för Oscar och första nätterna fick han stå och vagga honom mycket i famnen för att sömnen var väldigt lätt och orolig (han var dock inte ledsen till vår stora lättnad). Allt eftersom veckan gick började dock Oscar sova bättre och bättre och sov till och med hela nätterna de två sista nätterna (men gjorde morgon vid fem vilket var lite väl tidigt enligt Stefan). Med maten gick det också bättre och bättre så även om han ratade flaska så fick han ändå i sig hyfsat med käk varje dag. Det var en varm och skön vecka även här i Sverige så de spenderade nästan hela dagarna ute och hade det jättebra tillsammans. Det kändes fint att de fick såpass mycket kvalitetstid för eftersom Stefan jobbat heltid så har de aldrig kunnat hänga så här mycket tillsammans. När jag kom hem igen så tog vi upp lite av dagamningen men det fungerar fortfarande bra med maten ändå. Nattamningen känner jag mig dock helt färdig med och att få sova mer än 1-2 timmar i sträck är verkligen läkande nu efter några års kass sömn så Stefan tar Oscar om han vaknar något på natten. 
Så jag vill bara säga till er där ute som har barn som knappt vill äta, sover skitkasst och ammar/flaskar hela nätterna att det finns hopp. Jag hoppas ni snart får börja sova lite mer för jag vet hur slitigt det är att vara där ni är nu.
Lite bad i havet.
Elsie på innergården till huset.

Första morgondoppet (innan frukost) med den fantastiska utsikten.
Lite strandlek

Sömnig Elsie på väg att somna i selen på ryggen.
Oscar hade det fint här hemma :)

4 juni 2015

Labradoodlar till allergiker

Det finns ingen allergivänlig ras och skillnaderna är betydligt större mellan olika individer inom samma ras än mellan olika raser. Min dröm är dock att kunna föda upp just allergivänliga hundar och i och med att det nu går att testa sin egen hund så kan det här kanske bli verklighet. Alla pälsdjursallergiker kommer förstås inte kunna skaffa hund men jag hoppas att många likt mig ska kunna ha hund utan att besväras av sin allergi. 
Många uppfödare av labradoodlar marknadsför dem felaktigt som "allergivänliga". Jag använder inte sådana ord men har hittat några skäl till varför just den här rasen funkar för mig trots att jag har allergi. Läs mer om det och mer om vad min kärlek till labradoodlar grundar sig på i mitt senaste (och sista) inlägg på Allergenius hemsida HÄR.
Oscar, två månader gammal, med en av valparna ur kullen som föddes 2014.

28 maj 2015

Drömmen om en allergivänlig hund

Att vara pälsdjursallergiker och hundälskare har lett till att jag alltid hållit ögonen öppna efter ny forskning på området och även intresserat mig för de så kallat "allergivänliga hundarna".
Jag gästbloggar ju hos Allergenius denna månad och mitt senaste inlägg handlar om när jag upptäckte Labradoodlar, men också gick på min första nit när det gäller att bedöma pälsar. 

"Drömmen om en lockig hund som inte fällde hår gick dock snabbt upp i rök. Viska var en första generationen labradoodle och hennes päls var visserligen lockig men var grov som en labradors och hade massor av underull. Jag tror aldrig jag träffat en hund som fällde så kopiöst mycket som hon. För att försöka hålla fällandet i schack så rakade jag ner henne riktigt kort med klippmaskinen var tredje månad, men det blev snabbt ohållbart." Läs hela inlägget (och se mer av gulliga Viska som valp) HÄR.
Jag och Viska, min fösta Labradoodle.