25 juli 2011

Livrädd!

Jag satte på mig säkerhetsselen och Stefan hjälpte till att justera in den ordentligt. Jag testade spikpistolen och packade fickorna fulla med spik att fylla på med. Det kändes lite nervöst att gå upp på taket och fästa läkten, men inte mer än så. Bara lite nervöst. 
Jag klättrade efter Stefan upp på ställningarna och väl uppe på högsta planet visar Stefan hur man på ett lätt sätt ska klättra upp på själva taket. Jag känner mig mer och mer skakig och då plötsligt så glider stången jag håller mig i bort nån cm. För ett ögonblick tror jag att jag ska falla ner, även om stången förstås satt fast ordentligt. Då brast det! Jag började gråta okontrollerat och Stefan fick hålla om mig en lång stund. Paniken över att jag just hade en känsla av att jag skulle dö blandades med känslan av att jag var värdelös som inte kunde ta mig upp på taket ens. Jag visste nämligen att jag inte skulle klara av det oavsett om jag hade säkerhetssele som satt fast i en förankrad lina. 
Jag har alltid varit lite pirrig inför höga höjder, men samtidigt tyckt att det varit rätt spännande. 

Första gången känslan byttes mot dödsskräck var när jag för några år sedan skulle åka "Fritt fall" på Gröna lund. Självklart hade jag valt stolarna som kallades "Tilt" och som skulle tippas framåt innan fallet. Bygeln som man har runt sig går oftast att rucka på någon centimeter. Just i ögonblicket när vi är allra högst upp och stolarna tippades framåt så fick jag känslan av att bygeln släppte (det var den där centimetern) och jag fick panik. Ni förstår nog att jag aldrig åkt den igen....

Sedan ville jag bevisa för mig själv att jag inte var en fegis och valde att förra sommaren hoppa fallskärm. Det var skräck i själva uthoppet (hade det inte varit ett tandemhopp hade jag stannat i planet men nu fick jag snällt följa med ut) men sen var flygfärden neråt faktiskt rätt härlig och jag hann komma över rädslan innan vi landade. 

Tyvärr blev det ingen fortsatt terapi av det slaget för nästa utmaning jag gjorde var att ställa upp på att hoppa Bungyjump i Fångarna på Fortet i fjol. Då var det ingen kittlande känsla av att åka en bergochdalbana utan ren och skär dödsångest i hoppögonblicket. Hjärtklappningen lade sig inte på en lång stund efteråt och bara tanken på det får det fortfarande att snöra ihop sig i magen.

Nu upplevde jag den skräcken igen, men vad som gör mig lite ledsen är att de nu skedde på bara några meters höjd uppe vid takets början på huset...

Stefan står avspänt på samma höjd som jag nyss bröt ihop på. Jag kunde som tur var hjälpa till genom att röja marken nedanför (lagom höjd).

7 kommentarer:

  1. Men vad du är modig som gör allt det där trots att du är höjdrädd!!!
    Jag skulle ALDRIG åka fritt fall, då skulle jag få psykbryt tror jag, om jag inte DOG av skräck först! Skulle aldrig hoppa fallskärm och flyga gör jag inte heller. (tyvärr)
    Nej, inga sådana höga höjder för mig tack...
    Men ett hustak skulle jag faktiskt klara av. Det blir lite annat. Då får jag förlita mig på mig själv och det känns bättre...

    Följer med spänning er husrenovering! :-)

    SvaraRadera
  2. Vi är alla olika, somliga har svårt för höjder och andra inte. Du försökte och det är det viktigaste! Man får ha begränsningar. Du kan så mycket annat, så gläd dig åt det och häng inte upp dig på det lilla du inte klarar.

    Kram från
    din ivriga läsare

    SvaraRadera
  3. Det är starkt gjort att försöka. Jag gillar inte höjder heller. Du har i alla fall hoppat fallskärm. Det närmaste jag varit det är att jag känner en som hoppar.
    Markarbetare behövs enligt bilden.
    Ha de häslar en glad Lax

    SvaraRadera
  4. kerstin o Erpur Harg25 juli 2011 kl. 22:07

    jag tycker du är modig du är bäst

    SvaraRadera
  5. Thilde, det är inte jobbet på höga höjder som är det viktigaste, som någon tidigare sa - det ser ut att finnas jobb även nera på fast mark och som Du jobbar på, är det inte ridläger så är det renovering av kök och sedan ska Du även hinna med att jobba tillsammans med Stefan på Ert stora projekt. Jag bara älskar att följa Din blogg och imponeras över hur duktiga ungdomar det finns. Lycka till med allt och Du Thilde "håll Dig på marken" Kram

    SvaraRadera
  6. Det känns skönt att du kan avstå från några sysslor. Du behöver ju inte klara av ALLT. Du vet ju att jag tycker att det är för högt till och med på ryggen på en islandshäst.

    SvaraRadera
  7. Jag hade en liknande upplevelse när vi höll på med taket på vårat hus.
    Våra snickare tyckte absolut att jag skulle komma upp och fira att taket var klart, så glad i hågen klättrade jag upp för ställningen tätt efter Majkel. När jag ställde mig upp på taket kändes det som om jag skulle dö. Hade inte de två stora starka snickarna stått där med stora stolta leenden hade jag också brutit ihop tror jag. Lyckades klämma fram ett snabbt leende innan jag snabbt tog mig ner igen och bestämde mig för att hålla mig på max Frodi-mankhöjd från marken :)

    SvaraRadera