4 apr. 2015

Jag blev kallad "kungen".

Jag och min lillasyster på bild framför
radhuset som togs av förskolan.




I ett inlägg inlägg som hette Jag-ärlig, härlig och besvärlig på Cicci Wallins blogg kände jag igen mig så otroligt mycket. Det rörde upp en massa känslor (och känslor har jag gott om) och jag fick en hel del minnen från uppväxten.
Cissi skrev bland annat att hon: "I skolan ansågs jag vara för pratig. Ställde för mycket frågor, satt för lite still och var lågmäld och beskedlig. Visade istället starka känslor, kom med nya (enligt mig själv sjukt innovativt) idéer. Var ganska mycket som killarna, en så kallad ”pojkflicka”. " 
Just ordet pojkflicka är något jag ofta hört mig beskrivas som. Ett jätteknäppt uttryck om ni frågar mig och jag hoppas det är ett omodernt ord som kommer försvinna. Önskar barn kan få vara barn och att tjejer kan vara tjejer/flickor till 100% även om de klättrar högt i träden, har bestämda åsikter och pratar lite högre. Precis som normen för hur killar ska vara behöver bli mindre snäv. Jag önskar ordet "flickigt" inte ska vara mindre tufft än "pojkigt" osv. men det var bara ett litet sidospår...
Vi flyttade mycket under min uppväxt och jag gick i många olika skolor. I vissa var sammanhållningen toppen och jag var verkligen en i gänget. Jag tillhörde aldrig de "populära" men hade alltid nära vänner och trivdes bra. I vissa skolor var det tuffare klimat och jag kunde inte bara få vara den jag är. Att jag inte bara kunde sitta tyst och hålla med, vara sådär vän och stillsam som jag "borde" vara gjorde att grabbarna retades. Ja, det var alltid killarna som var elaka. Om jag kläckte ur mig min åsikt i en fråga blev jag kallad för "kungen" och jag pratade ofta för mycket eller för högt. I högstadiet var det inte mycket bättre och då kunde jag till exempel få höra (av killarna) att "Vi vill inte höööra vad du har att säga!" om jag räckte upp handen för att svara på en fråga som läraren ställt. Lärarna hade inte mycket att säga till om så sådana kommentarer fick bara passera. 
Ni ska veta att jag verkligen, verkligen försökt att vara tyst. Att hålla min åsikt för mig själv. Att inte börja prata högre när jag blir exalterad. Inte sticka ut och märkas. Att inte visa så jäkla mycket känslor hela tiden. Det är lätt att tro att en person som hörs mycket är självsäker har stort självförtroende, men för mig har det inte hängt ihop. Jag var som barn ofta osäker, tvivlade mycket på mig själv och tog all kritik väldigt hårt. Än idag är självkänslan ofta låg och jag kämpar hela tiden för att inte klanka ner för hårt på mig själv.
För en tid sedan snubblade jag över begreppet Högkänslig personlighet och det var så otroligt träffande beskrivning av hur jag är och fungerar. På den här sidan finns bland annat ett lite enkelt självtest om du känner dig nyfiken på att testa om det stämmer på dig (15-20% av världens befolkning har den personlighetstypen). Jag tyckte det var intressant att se att jag hade 14 självklara "JA!" i det testet.
Är det något jag sakta men säkert börjar acceptera (fast absolut inte fullt ut än) så är det att jag nog är på det här viset. Visst jag behöver och fortsätter träna på att inte avbryta folk så fort en tanke bubblar upp, jag är absolut glad att vänner ibland med en diskret gest får mig att sänka röstnivån när jag är uppspelt och börjar prata för högt (även om det än idag får mig att bli generad när det händer) och jag lär mig hela tiden nya knep för att inte köra soppatorsk på energi. 
Jag kan redan se att Elsie ärvt mycket av dessa drag och det finns vissa saker som är viktiga för att få en fungerande vardag. Kläderna måste vara mjuka och bekväma, vi håller oss till våra rutiner och förbereder oss länge inför eventuella förändringar och hon blir väldigt trött av att vara i sociala sammanhang. Enkla och självklara saker kan en tycka men för oss är de livsviktiga. Pendeln svingar sig lite snabbare hos oss. Mellan glädje och sorg, mellan ilska och eufori, mellan energisk och slutkörd. 
Någon som känner igen sig?

18 kommentarer:

  1. Är också högkänslig vilket leder till sjukskrivingar då och då gör jag inte orkar på samma sätt som icke högkänsliga. Det är på gott & ont att vara just högkänslig men vill inte vara utan det för vi får se saker och lägger märke till saker som de icke högkänsliga märker ngt av.
    Må så gott och Glad Påsk!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är både ett ok och en välsignelse och jag vill inte vara utan det men önskar ibland att högkänsligheten gick att knäppa på och av. Just utmattningen jag upplever när jag kört slut på mig i något (ofta socialt) sammanhang är som en baksmälla som jag bara måste genomlida. Att vara egenföretagare har nog blivit min räddning då jobbet är intensivare i perioder och lugnare i andra.

      Radera
  2. Hej, jag har i veckorna också läst om detta, och äntligen förstår jag varför jag alltid känt mig annorlunda!
    Kan tex inte jobba heltid, trots att jag är ung, men det går bara inte!
    Skönt att ni läst detta nu och kan hjälpa er dotter redan nu, så hon slipper känna sig ensam och annorlunda när hon växer upp.
    Själv blev jag alltid kallad blyg, men blyg var jag inte, bara känslig...
    Kan rekommendera boken "Älska dig själv" av Ilse Sand.
    Ta hand om er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med om att det är skönt att få information om Högkänslighet för jag har också alltid känt mig annorlunda.
      Tack för boktips! Den ska jag kolla upp.

      Radera
  3. Känner (överraskning!) igen mig i allt! Erik fick också svinfå poäng på det där testet och när jag gjorde det så tänkte jag att det var något blufftest eftersom att väl ALLA människor väl måste uppleva livet sådär 😜

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänkte exakt samma sak! Det var ju så självklara saker liksom och så sitter Stefan där och ser skeptisk ut när jag läser påståendena och tycker det låter helknasigt. Hehe... Min mamma svarade också "JA" på allt så jag vet var det kommer ifrån :)

      Radera
  4. Barn är egna personligheter från början

    Hej Moa! I dag pratar vi mycket om hur viktig lyhördheten för barns små personligheter är. Det är något helt annat än att, som förr, låta föräldraskapet styras av manualer och metoder för hur barn är eller borde vara. Äntligen har vi lärt oss att barn faktiskt är egna personligheter från början och inte ”produkter” av hur vi föräldrar bemöter dem.
    Jag tror att jag kan tala för barnpsykologer generellt om jag säger att vi pratar mycket om barns temperament och personligheter. Ofta träffar vi föräldrar med känsliga eller krävande barn, och kallar kanske barnen så då. Däremot är inte ”high need babies” eller ”fussy babies” några etablerade termer bland svenska barnpsykologer. Att jag (och många av mina kolleger) inte är så pigga på den typen av etiketter handlar nog om att vi inte vill peka ut ett barn genom att kalla det så. Små barn förändras och utvecklas så radikalt att vi generellt passar oss för att tala om hur någon är. Jag skulle nog också själv som förälder ha reagerat negativt om mitt barn hade omtalats som ”fussy” eller stökigt av en psykolog.
    Själv brukar jag prata om de här barnen som sådana som inte passar för att vara små, eftersom min erfarenhet är att deras personligheter blommar när de äntligen blir gamla nog att få börja bestämma och råda över sina egna liv.
    Ordet ”överlevnadsbarn” känner jag mig skeptisk till eftersom det i min värld refererar till hur barn som inte får ett gott omhändertagande kan reagera. Barns som negligeras kan antingen ”slockna” eller bli överlevnadsbarn som suger i sig all näring som finns i en påver omgivning. De blir hyperuppmärksamma, på alerten, ­sociala och kan skicka vackra leenden till alla som går förbi. De beskrivningar som finns av överlevnadsbarn på nätet handlar om barn med ett intensivt temperament, inte om barn som lever under sådana bristfälliga omständigheter. Därför tycker jag att den termen leder tankarna helt fel och att de svenska översättningarna känsliga, extra känsliga eller kanske krävande barn är bättre.
    Text kopierad från Vi Föräldrar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller helt med dig i att barn verkligen är egna personligheter från start (ja, redan i magen). Ordet "High need baby" är kanske inte etablerat bland psykologer men jag tycker det är en term som är neutral till skillnad från "extra krävande" som jag tycker har en negativ klang. Jag har funnit en otroligt tröst i att snubbla över termen "High need" och läst på kring det och på facebook finns det bästa stödet i gruppen för oss med High need bebisar. Det är nämligen lätt att omgivningen (med sina lugna bebisar som sovit hela natten) kommer med en massa tips och råd då de utgår ifrån att deras barn är så nöjda och sover så bra tack vare deras eget föräldraskap. indirekt blir det ju då att vi med High need babies anklagas för att ha gjort något fel eftersom barnen kanske sover som krattor, ofta är missnöjda osv. Jag håller med om att det ofta är en frustration i botten över att inte klara saker själv och det har ibland varit väldigt jobbigt att se Elsies sammanbrott när hon försöker men inte klarar av något. Minns en period när jag försökte se till att hennes byxor inte råkade ligga framme på golvet för hon ville kunna klä på sig dom själv och gav inte upp. Hon skrek, grät, vrålade, båda benen åkte in i ena byxbenet, men jag fick förstås inte hjälpa och så höll hon på så tills hon till slut faktiskt lyckades få på sig byxan. Då var hon nio månader.
      Hon har i takt med att hon blivit äldre blivit mer och mer tillfreds och nöjd och är nu ett intensivt barn med stora känslor, men inte längre främst ilska/frustration utan alla sorters känslor. Att dela vardag med henne är helt fantastiskt och jag skulle snarare beskriva henne som en glädjespridare nu än en "trotsig tvååring".
      Att förstå mig själv och min högkänslighet har hjälpt mig förstå Elsie också.

      Radera
    2. Jag gillar också termen High need, eller dom jag brukar direktöversätta det; höga krav. Världens gladaste ungar - så länge allt är som det ska, och den listan kan vara låhåååååhång.

      Men att de inte trivs med att vara bebisar, det skriver jag verkligen under på :)

      Radera
  5. Vilken FB-sida är det som du är med i förresten?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har lagt till dig i High need babies -gruppen på facebook nu :)

      Radera
    2. Alltså tänk så självklar din plats varit i gruppen sen dess!!

      Radera
  6. Hej!

    Hamnade här för att jag önskar köpa en labradoode, säljer du valpar ? Vänliga hls
    Maria
    Maria.mason@firsthotels.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Maria!
      Vi har redan haft kontakt via hemsidan (Pomonadalens Labradoodle) och du är uppskriven på vår kölista för 2016. Kölistan för i år är tyvärr fulltecknad.
      Mvh
      Thilde

      Radera
  7. Har en son på 12 år som är högkänslig.Han ser detaljer som andra barn inte ser eller ens tänker på.Han är känslig och alltid "för snäll" vill att alla ska ha det bra.Han tycker inte om för mycket ljud och behöver lugn och ro efter skolan.Han tycker om rutiner när han vet vad som ska ske.Han är duktig i skolan lärarna tycker om honom,han är samarbetsvillig och har alltid gjort läxorna,han är lugn och snäll.Han ser alltid om saker inte är på sin plats,vill ha ordning och reda.Ibland är det jobbigt som mamma att han inte bara kan vara barn,utan att känna massor med krav.När han var liten tänkte jag aldrig på att det var något speciellt med honom bara att han var klok för sin ålder och ofta bara tittade och funderade när andra barn sprang omkring och lekte.Har för någon vecka sedan läst en bok Det högkänsliga barnet av ELAINE N.ARON och den gav mig som mamma förståelse för min son och jag känner att jag kan bemöta och hjälpa honom på alla sätt och vis.Han har blivit en gladare kille som älskar att springa och har börjat tävla också.Han har fått ett bättre självförtroende och det gör mig så glad.

    SvaraRadera
  8. Känner så väl igen mig i det anonym skriver. Jätte viktigt att få stöttning i det. Lätt att bli tröttare än andra. Msn får acceptera och försöka hitta ett sätt att leva som passar. Fortsätt som ni gör :) låter som ni hittat en bra start i livet :)

    SvaraRadera
  9. Måste få tacka dig för att du skrev om högkänslighet. Jag fick genast en känsla av att jag behövde läsa mer om det. När jag gjort testet förstod jag varför då jag fick ja på de allra flesta frågorna. Jag har sedan dess läst boken "Älska dig själv" och det ena efter det andra föll på plats. Det känns så skönt att äntligen fått en förklaring till så mycket... Vänliga hälsningar Helen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag blir att höra att det hjälpte dig att jag skrev mitt inlägg om detta. Jag är också glad över att ha snubblat över termen och precis som du säger har det gett mig en förklaring till så mycket om mig själv. Ska kolla upp boken "Älska dig själv" fr jag känner att jag vill läsa mer om det här.

      Radera