Jag blev kallad "kungen".

Jag och min lillasyster på bild framför
radhuset som togs av förskolan.

I ett inlägg inlägg som hette Jag-ärlig, härlig och besvärlig på Cicci Wallins blogg kände jag igen mig så otroligt mycket. Det rörde upp en massa känslor (och känslor har jag gott om) och jag fick en hel del minnen från uppväxten.
Cissi skrev bland annat att hon: "I skolan ansågs jag vara för pratig. Ställde för mycket frågor, satt för lite still och var lågmäld och beskedlig. Visade istället starka känslor, kom med nya (enligt mig själv sjukt innovativt) idéer. Var ganska mycket som killarna, en så kallad ”pojkflicka”. " 
Just ordet pojkflicka är något jag ofta hört mig beskrivas som. Ett jätteknäppt uttryck om ni frågar mig och jag hoppas det är ett omodernt ord som kommer försvinna. Önskar barn kan få vara barn och att tjejer kan vara tjejer/flickor till 100% även om de klättrar högt i träden, har bestämda åsikter och pratar lite högre. Precis som normen för hur killar ska vara behöver bli mindre snäv. Jag önskar ordet "flickigt" inte ska vara mindre tufft än "pojkigt" osv. men det var bara ett litet sidospår...
Vi flyttade mycket under min uppväxt och jag gick i många olika skolor. I vissa var sammanhållningen toppen och jag var verkligen en i gänget. Jag tillhörde aldrig de "populära" men hade alltid nära vänner och trivdes bra. I vissa skolor var det tuffare klimat och jag kunde inte bara få vara den jag är. Att jag inte bara kunde sitta tyst och hålla med, vara sådär vän och stillsam som jag "borde" vara gjorde att grabbarna retades. Ja, det var alltid killarna som var elaka. Om jag kläckte ur mig min åsikt i en fråga blev jag kallad för "kungen" och jag pratade ofta för mycket eller för högt. I högstadiet var det inte mycket bättre och då kunde jag till exempel få höra (av killarna) att "Vi vill inte höööra vad du har att säga!" om jag räckte upp handen för att svara på en fråga som läraren ställt. Lärarna hade inte mycket att säga till om så sådana kommentarer fick bara passera. 
Ni ska veta att jag verkligen, verkligen försökt att vara tyst. Att hålla min åsikt för mig själv. Att inte börja prata högre när jag blir exalterad. Inte sticka ut och märkas. Att inte visa så jäkla mycket känslor hela tiden. Det är lätt att tro att en person som hörs mycket är självsäker har stort självförtroende, men för mig har det inte hängt ihop. Jag var som barn ofta osäker, tvivlade mycket på mig själv och tog all kritik väldigt hårt. Än idag är självkänslan ofta låg och jag kämpar hela tiden för att inte klanka ner för hårt på mig själv.
För en tid sedan snubblade jag över begreppet Högkänslig personlighet och det var så otroligt träffande beskrivning av hur jag är och fungerar. På den här sidan finns bland annat ett lite enkelt självtest om du känner dig nyfiken på att testa om det stämmer på dig (15-20% av världens befolkning har den personlighetstypen). Jag tyckte det var intressant att se att jag hade 14 självklara "JA!" i det testet.
Är det något jag sakta men säkert börjar acceptera (fast absolut inte fullt ut än) så är det att jag nog är på det här viset. Visst jag behöver och fortsätter träna på att inte avbryta folk så fort en tanke bubblar upp, jag är absolut glad att vänner ibland med en diskret gest får mig att sänka röstnivån när jag är uppspelt och börjar prata för högt (även om det än idag får mig att bli generad när det händer) och jag lär mig hela tiden nya knep för att inte köra soppatorsk på energi. 
Jag kan redan se att Elsie ärvt mycket av dessa drag och det finns vissa saker som är viktiga för att få en fungerande vardag. Kläderna måste vara mjuka och bekväma, vi håller oss till våra rutiner och förbereder oss länge inför eventuella förändringar och hon blir väldigt trött av att vara i sociala sammanhang. Enkla och självklara saker kan en tycka men för oss är de livsviktiga. Pendeln svingar sig lite snabbare hos oss. Mellan glädje och sorg, mellan ilska och eufori, mellan energisk och slutkörd. 
Någon som känner igen sig?