27 sep. 2017

Om att vara extra ALLT

Jag är inte bara högkänslig utan dessutom en sån som maxar tillvaron i både stort och smått. Driven kallas det ibland, engagerad och entusiastisk i andra sammanhang eller så märks det som en rastlöshet hos mig.

Ibland blir den där rastlösheten nästan skrattretande även för mig själv och häromdagen skrev jag ner hur min morgon varit:
Jag vaknar och släpper ut hundarna. Sen på med kläderna. Vill ha nya linnet på mig och går till badrummet för att hämta en sax och klippa bort de där axelsnörena som man hänger upp de på galge med. Ser att maskinen jag startat igår kväll (med timer. Bästa grejen!!) är klar. Klipper snörena och stoppar sen tvätt i tumlaren. Startar ny maskin. Sen släpper jag in hundarna och ska ge dem frukost. Tomt i fodertunnan. Nerför källartrappen för att hämta fodersäck. Ser att det är nästan slut på pellets i pannan, fyller på några säckar. Ser att katternas matskål är tom. Går för att fylla på den men ser att deras fodersäck är oöppnad. Hittar ingen sax. Tänker gå upp för att hämta en sax och kliver på något vasst. Minns att jag tappade ett glas för länge sen och inte dammsugit sedan dess. Går på hälen genom källaren och uppför trappan och in i badrummet. Tar ut lilla glasbiten med pincett, ser att skålen med pincett och saxar behöver tvättas. Diskar ur den och tar handfatet och spegeln när jag ändå håller på. Ner i källaren igen (med skor på) och bär med mig en fodersäck upp till hundarna och ger dem frukost. Sen tar jag dammsugaren och går ner i källaren och dammsuger av nedanför trappen där jag vet att glaset en gång föll ner från hyllan. Sen upp igen med dammsugaren och SEN är det så dags att äntligen börja göra frukost!
Jag kan likaväl snubbla över ett vattenlås som plötsligt behöver rengöras, en hunds klor som behöver klippas, en kompost som behöver tömmas och då behöver ju varmkomposten säkert blandas just då och så är den lite för blöt så jag går och hämtar torv och... ja ni hör ju!

För mig finns liksom inget annat sätt att vara än exakt just så här och jag vet ärligt talat inte hur livet skulle gå ihop om jag inte maxade emellanåt. Eller jo, troligtvis skulle jag gå miste om en himla massa härligt som jag nu hinner med eftersom jag kan vara effektiv. Men ja, jag förstår också vikten av att vara ledig, ta paus och vara närvarande i nuet. Mitt liv rymmer mycket av det också förstås eftersom mitt liv är extra allt på alla plan.

För att förstå mig själv bättre funderar jag ibland om det hade varit värdefullt att göra en utredning för ADHD. Tycker mycket av det stämmer in på mig men vet inte om det ens går att få tid till utredning. Har man inte kraschat sitt liv ligger man ganska långt ner på kölistan skulle jag tro. Är det någon av er som läser som gjort utredning? Eller som valt bort det av någon anledning? Tar gärna emot tankar och tips.
Här ihop med min häst som är extra allt (och alltså inte kan vada genom en bäck som mina andra hästar). Foto: Åsa Sjöström

8 kommentarer:

  1. Haha, det där är väl högst vanligt! Precis så där går det ofta för mig och många andra jag känner. Man är på väg för att fixa något och snubblar över något annat som också kunde fixas på samma gång och så vidare. Jag tycker inte alls att det är att vara rastlös, det är att vara vaken och alert, effektiv och motsatsen till lat, framför allt. Inte behövs det någon diagnos för det! Det är så där livet är om man bor i ett hus, har barn och mycket saker på gång. OM du bodde i en genomorganiserad lägenhet i stan med var sak på sin plats och ingen som GÖR något i den, utan bara har den som skyltfönster för sin egen förträfflighet kanske det inte finns något att snubbla över eller fixa. Men så tråkigt vill du väl inte ha det? Alla behöver inte vara lika och allt behöver inte vara så tillrättalagt. Det finns alldeles för mycket diagnosticerande i dagens värld. VI borde bli bättre på att acceptera våra och andras personligheter och inse att det finns många olika sätt att göra saker på. "Alla sätt är bra utom de dåliga!"/Hälsningar Siv på Åland

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller helt med och tycker absolut att alla ska få vara på sitt sätt. Däremot tycker jag inte att en diagnos behöver vara av ondo. Med eller utan diagnos kommer jag fortsätta vara den jag är och vilja bli accepterad för det och det tycker jag alla människor är värda. Fördelen med en diagnos för de som faktiskt har problem är att det finns mycket hjälp att få och att medicin verkligen kan vara en hjälp. För vissa bara vid tillfällen då det är extra mycket krav på koncentration och för andra är det något de behöver varje dag för att inte alla intryck ska bli övermäktiga. Att ha ADHD är inte att vara sjuk utan många jag känner som har diagnos känner bara att det är något som hjälpt dem till större självkännedom och hjälper dem hitta verktyg för att skapa struktur. Så ja, alla sätt är bra utom de dåliga!

      Radera
  2. Stor igenkänning på detta!! Jag tycker tex det känns mycket bättre att åka iväg någonstans när jag kan få två (eller flera...) ärenden gjorda på samma gång.
    Nu är jag halvtidssjukskriven pga utmattning, och får höra att jag måste lära mej göra en sak i taget. Men jag vill ju inte, jag älskar ju att rationalisera och samordna.
    För mycket o långvarig stress har dock gett mej koncentrationsproblem, och jag tenderar att gruppera ihop saker mer än vanligt, till uppgifter som blir övermäktiga att påbörja. Så, en förändring måste till, men kanske är det de är lugna stunderna jag måste få tillbaka snarare än att helt förändra sitt sätt att vara.

    Stress är inte farligt, bara det finns nog med återhämtning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stor igenkänning på det där. Har också tampats med en utmattning men känner inte heller att jag helt kan ändra mig. Men ja återhämtning ÄR viktigt och ibland är det svårare att få till och ibland går det lätt. Det är väl en struktur i det som hade hjälpt mest säkert.
      Och att inte gruppera ihop saker så de blir övermäktiga att påbörja är verkligen klokt men ack så svårt att genomföra.
      /hon som just tagit fram en enorm hög med papper och ska börja traggla sig igenom men det känns så segt att jag började kolla nätet och svara på kommentarer här istället :D

      Radera
    2. Äsch, du behövde nog skriva här mer än du behövde pappershögen ;-).
      Det här med delmål alltså, svårt. Jag försöker lära mej där det är lätt o roligt, typ dela upp svampen i högar när jag ka rensa den. Och sen försöker jag göra detsamma på jobbigare grejer på jobbet. O så måste man peppa sjukt mycket när mn lyckas, om så bara en stund.

      Första steget är ändå att fortsätta göra som förut, men att vara medveten om att det är 'fel'.

      Jag har funderat endel på det här med att prioritera sig själv före andra. Det är säkrt bra. Men min utmaning är nog att prioritera mig själv o mitt välmående framför mina mål och mina ideal.

      Radera
    3. Ja det är verkligen viktigt att vara snäll med sig själv och klappa sig på axeln varje gång man lyckas eller bara gjorde ett tappert försök att lyckas.
      Och ja, kan verkligen hålla med om att det där med att prioritera välmåendet är en utmaning när mål och ideal är så mycket en drivkraft också.

      Radera
  3. Glömde just bort att jag skulle skriva en kom ihåg-lista tills imorgon...

    /Y

    SvaraRadera