Oroa er inte, jag njuter!

Den absolut vanligaste kommentar jag fått sedan Elsie föddes är att jag ska se till att njuta nu. Vet inte om folk baserar det på egna erfarenheter eller vad. För njuter gör jag verkligen och hur kan man inte göra det när man fått en sån fin tjej i sitt liv? 

Dagarna flyter på fint och amningen kom snabbt igång så nu är det en mätt och nöjd tjej som sover här bredvid mig. Långa stunder sitter jag bara och ser på henne, när hon somnar i famnen är det så mysigt att ibland låta henne sova vidare där. En varm och mjuk sussande bebis måste vara det ljuvligaste som finns!

Jag njuter av annat också. 

-Att få sova på mage igen! 

-Att kunna äta som vanligt igen efter att ha varit aptitlös och illamående sedan mitten på december. Plötsligt smakar allt så gott och jag blir alldeles lycklig över att numera kunna äta det jag är sugen på istället för det jag tror att jag kan behålla. Hejdå diet bestående av mest potatismos, mjölk, bröd och coleslaw.

-Att vara helt ledig (hade ridläger på gården samma dag hon föddes).

Elsie (här fem dagar gammal) sprack upp i ett litet leende i sömnen.

Vet att vissa (alltså ni som fött barn) kan vara nyfikna så här kommer lite kort om förlossningen.  Enligt mig blev det en riktig drömförlossning och det kändes som att jag var väl förberedd. Vi åkte in vid tio/elva på kvällen och efter en timme uppkopplad till ctg konstaterades att jag hade regelbundna värkar (3 på 10 minuter) och var öppen 4 cm. Stefan blev rätt chockad då vi främst åkte in för att kolla upp en liten blödning och inte för att föda barn.

Jag blev alldeles exalterad då jag hela vägen dit hade försökt intala mig själv att det nog inte startat och att jag inte skulle hoppas för mycket. De närmaste timmarna promenerade jag runt, hängde lite på en gåstol och lyssnade på radio. Var inte särskilt besvärad av värkarna och använde mig av Tens, andning och avslappning. När förloppet sedan ansågs lite långsamt efter några timmar tog de hål på hinnorna. Sen tog allt en väldig fart och blev väldigt intensivt och jag har inte så starka minnen av den följande timmen (andades, andades, andades). Sedan lagom till att de skulle kolla mig så kom krystvärkarna (vilken befrielse jämfört med värkarna) och 17 minuter senare fanns hon där. Vårt lilla mirakel! Pigg, rosig och nöjd med en gång. Klockan var 5 på morgonen och plötsligt var vi en liten familj. Ni kan ju gissa om jag grät av lycka!

Vi valde sen att sova lite och testa på lite amning innan vi packade ihop och åkte hem till huset vid tre på eftermiddagen. Allt kändes så självklart, så lugnt och så enkelt så det fanns ingen anledning att stanna kvar i sjukhusmiljö (med sjukhusmat) så tidig hemgång kändes helt rätt för oss. Att bli mamma är utan tvekan det bästa som hänt mig och nu kan jag inte förstå att hon inte alltid funnits här. Vår underbara lilla tjej!