Nu ska jag berätta en sak...

...som är en av anledningarna till att det varit lite extra tyst här på bloggen ett tag. Om allt går som det ska så ska Elsie nämligen bli storasyster i början på Juni och vi är jätteglada och förväntansfulla. Även denna graviditet har jag mått illa rätt mycket men inte alls så mycket som när jag väntade Elsie. I två månader har jag även ätit Lergigan comp och har nog blivit hjälpt till viss del av det. Nu när jag är snart halvvägs in i graviditeten så har jag börjat må betydligt bättre och lite av orken börjar komma tillbaka. Tyvärr har jag den här gången istället mer problem med foglossning så det är totalt ridstopp redan. Så länge jag undviker ridning, promenader, tunga lyft, skjuta vagn osv. osv. så är foglossningen helt hanterbar så jag försöker ta hand om mig så gott det går för dåliga dagar är verkligen handikappande. 
Innan syskonet ska titta ut ska vi hinna med att sälja hästgården, renovera lite till på vårt hus och sedan sälja det också men framförallt så ska vi flytta till nya gården Pomonadalen på Österlen. Innan Elsie föddes var tidschemat ännu mer späckat och vi hann ju knappt flytta in här i huset (tre dagar bodde vi här) innan hon var född. Så trots att det är mycket på gång just nu känner jag mig förvånansvärt lugn. 
Det var verkligen ingen lätt match att fånga den lilla krabaten på bild under dagens ultraljud. Det var diverse akrobatiska konster som mest resulterade i att stå på huvudet och vinka till oss. Svårt för barnmorskan att göra sitt jobb, men till slut efter lite kall dryck till mig och buffande på magen gick det att ta alla nödvändiga mått. Eftersom moderkakan även denna gång ligger i framvägg som det heter och alltså är stötdämpare så förklarar det varför jag ännu inte känner några fosterrörelser. Med Elsie tror jag att det var först i v.22 eller ännu senare som jag kände den första puffen. Så troligtvis får jag vänta några veckor till även denna gång. Nä, nu ska jag ta och äta lite glass och fira dagens lyckade ultraljud!