Sedan jag började med avel har jag fått 29 friska och krya föl som alla utvecklats till härliga personligheter. Jag har haft en sån otrolig tur med dem alla att det kanske var dags för mig att bli påmind om att inte ta något för givet. Mitt vackra sto Freisting brukar föla lite tidigare än hon ska och därför har jag hållit lite extra koll på henne redan två veckor innan beräknat datum. Så gjorde jag också den här gången, men inte tillräckligt. När jag gick min runda i hagen sen em./kväll möttes jag av en väldigt ledsen nyhet. Jag såg Freisting springa runt i beteshagen och gnägga oroligt och jag började springa med hjärtat bultande så hårt att jag knappt fick luft. Jag rusade bort till vindskyddet men där syntes inga spår av en fölning så jag fortsatte bort till skogen. Då mötte den gnäggande Freisting upp och vi sprang tillsammans bort till skogsbrynet. Där låg den lille grabben och jag förstod snabbt att jag kommit för sent...
Vad som gått fel är svårt att veta men han hade halsen vänd på ett sätt så att nosen hamnade under kroppen. Kanske var han inte helt pigg när han kom ut, kanske buffade inte Freisting på honom tillräckligt, kanske hindrade resterna av fostersäcken honom från att få luft. Freisting verkade först inte förstå. Hon nosade på honom och naggade honom försiktigt i pälsen som att hon försökte få honom att vakna. Det gjorde så ont i mig att se hennes omtanke mot den lille. Efter en stund var det som att hon förstod för hon slutade buffa och ställde sig bara lugnt och vakade över honom. Jag lät henne vara ett tag innan jag flyttade honom från hagen. Jag grät och hon gnäggade. Döden är så definitiv och svår att förstå. Maktlösheten när man ställs inför den är så svår att hantera. Jag vill ju kunna göra något!
Vad som gått fel är svårt att veta men han hade halsen vänd på ett sätt så att nosen hamnade under kroppen. Kanske var han inte helt pigg när han kom ut, kanske buffade inte Freisting på honom tillräckligt, kanske hindrade resterna av fostersäcken honom från att få luft. Freisting verkade först inte förstå. Hon nosade på honom och naggade honom försiktigt i pälsen som att hon försökte få honom att vakna. Det gjorde så ont i mig att se hennes omtanke mot den lille. Efter en stund var det som att hon förstod för hon slutade buffa och ställde sig bara lugnt och vakade över honom. Jag lät henne vara ett tag innan jag flyttade honom från hagen. Jag grät och hon gnäggade. Döden är så definitiv och svår att förstå. Maktlösheten när man ställs inför den är så svår att hantera. Jag vill ju kunna göra något!
Vi får hoppas att lille Frodo galopperar runt på de evigt gröna ängarna i Trappalanda tillsammans med Ófeigur.
![]() |
| Freisting vakade över sin lille grabb... |
























