13 nov. 2010

En riktig vän!

För många år sedan kom en häst till mig på försäljning. Han hette Ófeigur och var en tufft tecknad skäck i bedrövlig form. Han var alldeles för smal, ganska spänd och dessutom rätt skev i kroppen. Efter att ha pratat med säljaren och förklarat att han inte var i skick att säljas så erbjöd jag mig att köpa honom och ordna till honom för att sedan sälja när han var i bättre form. Det här var början på en vänskapshistoria som varade i flera år.
På en skojtävling tillsammans.
Ófeigur såldes förstås aldrig utan blev min trogna tävlings och kurskompis som ställde upp i alla lägen. Vi fixade hans dåliga tänder och hullet blev sakta men säkert bättre tack vare specialkost. Han fick massage och akupressur och blev så småningom rak i kroppen. Gångarterna blev bättre och bättre och vi tävlade i både T2 och fyrgång med helt ok resultat. Ófeigur var en speciell karaktär med stor integritet. Vid ett fåtal tillfällen kom hans lite känsliga sida fram när jag glömde av att den fanns och då flög jag faktiskt av med buller och bång. Han blev dock alltid förlåten och för det mesta var han otroligt pålitlig. 
När träningen av Örn tog mer av min tid så kände jag att Ófeigur hamnade lite i skymundan. För att ge honom en bättre tillvaro lämnade jag bort honom på foder en tid för att han skulle ridas och tränas mer kontinuerligt. 
Att tävla tillsammans med Ófeigur var alltid härligt.
Tyvärr är det också skälet till att jag inte fick vara med honom hans sista dag i livet. Han drabbades av akut kolik och trots fodervärdens tappra insats och en resa till djursjukhuset på Strömsholm gick hans liv inte att rädda. Veterinären ringde mig och bad om min tillåtelse att låta honom somna in. Det är ett ögonblick jag aldrig glömmer och bara att skriva om det ger mig en klump i halsen och svidande ögon. Det finns ingen häst som lämnat ett sånt enormt tomrum efter sig som Ófeigur. Att tävla är inte länge lika kul och ingen annan häst har hittills kunnat ta hans plats. Jag är så glad att jag fick lära känna den här hästen och att vi fick så fina år ihop. Jag hoppas alla får uppleva den typen av vänskap någon gång i livet.
Ófeigur och jag!

Ännu en skojtävling tillsammans. Han hjälpte mig komma
tillrätta med mina tävlingsnerver.
Nu hoppas jag Ófeigur är lycklig någonstans på stora
gröna fält tillsammans med många vänner.

7 kommentarer:

  1. Christine Fridh13 november 2010 12:53

    Vilken fin historia. Tack för en fin blogg och att du delar med dig så mkt av ditt liv och ditt hästliv. Kikar in varje dag och blir alltid lika glad när du gjort ett nytt inlägg.
    Jag har också haft lyckan att uppleva den sortens vänskap. Jag köpte min häst när han var 6 månader gammal, bara en liten bebis. Vi hade 14 år tillsammans. Han betydde såå mkt för mig. När jag blev gravid lämnade jag bort honom på foder och efter ett halvår hemifrån fick han fång.... Han har aldrig varit sjuk en dag i sitt liv... det var extremt svårt fång och efter månader av smärtstillande och behandling hade han fortfarande så ont att han knappt kunde gå... Jag tog beslutet att han fick somna... Det värsta jag gjort i hela mitt liv... Jag funderar än i dag på om jag gjorde rätt eller fel... hade jag kunnat gjort mer? Varför blev han sjuk där? Hade det varit skillnad om han fått vara kvar hemma?
    Han fick en spruta medans han stod och mumsade hö... Han är begravd under sitt favoritträd i hagen hemma på gården...
    Det har inte blivit fler hästar... vet inte hur det ska kunna gå till... det finns ju ingen som honom...
    Tack snälla Thilde för din fina blogg!

    SvaraRadera
  2. Vad sorgligt, det är alltid lika jobbigt när man förlorar en vän. Det är inte alla hästar som man får den där speciella kontakten med.

    SvaraRadera
  3. Usch vad hemskt! Det är hemskt att vara tvungen att avliva sina djur. Vi fick avliva vårt ardennersto i fjol när hon fick benet avsparkat och det var bland det värsta jag varit med om.
    Hoppas Ófeigur har det bra i hästhimlen nu. Vem vet,kanske går han och strosar med vår Benda...

    SvaraRadera
  4. Han fick så fina år hos dig med både god hälsa och lycklig tillvaro tillsammans med dig. Så sorgligt, så oändligt sorgligt när hände det här?

    SvaraRadera
  5. Ofeigur ar alltid en saknad van, men han lekr nog som bast dar uppe med Bosse och Gandur =)

    SvaraRadera
  6. Ofeigur och Bosse ligger i varsin solstol vid poolen och Gandur gör bomben så att dom blir alldelses blöta. Ofeigur blir lite lagom glad och betsäller in ännu en gräsdrink medans Bosse inte kan motstå att hoppa i poolen han med..=)

    SvaraRadera
  7. Det var bilden av Gandur som stör Ófeigur i poolen som fick mig att börja le igen där jag satt på tåget igår och blev ledsen.

    Till er som inte förstår alls vad j och ef pratar om ovan så var det vårt sätt att hantera att flera hästar togs bort på kort tid. Hästen Gandur var utvecklingsstörd och hade någon form av Damp så tanken på att han fortsätter besvära Ófeigur även i himlen med att tex. göra bomben kan verkligen pigga upp när man är ledsen.

    Gräsdrink :) Den var bra!

    SvaraRadera