Valpmys!!

Just nu har jag något så bedårande som fem små enveckasvalpar här hemma. Än är de blinda och döva och spenderar dagarna med att äta, sova och få närhet i en väldigt bekymmerslös tillvaro. Att få sitta och se på dem är den bästa sortens mindfulness och eftersom jag har kennel är det här en återkommande lyx i min och barnens vardag. Jag har ju haft turen att få barn som älskar djur lika mycket som jag.
Just de här valparna föddes tidigt tidigt på morgonen och när jag tassade upp så ville Oscar följa med förstås. Insvept i ett täcke i hörnet på valplådan satt han sen och myste och följde valpningen med spänning. Där klockan fem på morgonen i den dämpade belysningen när jag hjälpte den första lilla valpen till spenen så kände jag hur jag älskar det här jobbet. Det är så magiskt att få vara med när nytt liv blir till! Dessutom är det så fantastiskt att se barnens lycka när de följer valparnas utveckling. 
Så snart de blir större kan de ju vara med mer och bland det gulligaste som finns är när Elsie frågar Oscar vilken valp han vill ha med på myset och sen väljer en till sig själv och kryper ner i soffan ihop med varsin kelig valp framför ett avsnitt av Bolibompa. PÅ sommaren när vi hyr ut vårt semesterboende får fler njuta av gullevalparna. I somras hade vi bland annat två systrar med familjer här under en vecka och massor av ljuvliga bilder hittar ni om ni söker på Pomonadalen på ena systerns blogg Mokkasin (tex i inlägget: Semesterställe inkl. fri gos).

Visst det är en väldans massa uppvak på natten, tidiga morgnar, oro, massa tvätt, städ och rastningar och jag blir låst till hemmet två månader i stöten... MEN det är det lätt värt det exakt varenda gång för det ger mig så oerhört mycket fint. Dessutom får jag vara med och dela ögonblicket när familjer blir med hund och det är nästan lika häftigt som att vara med vid födseln.

Så här ser det ut mest hela tiden nu i valplådan med de här fem små gyllene gullisarna.

Tänk så rofyllt valpar har det som får sova såhär! Inbäddad i syskon, mamma och trygghet!

Fatta att det är lätt att bara fastna och se på det här gulliga!!

Vissa valpar kommer längre in i hjärtat hos Elsie än andra. Chelsie här är en av dem och lyckan va stor när hon som ettåring kom ihop med sin familj och hälsade på igen i somras.

Det är rätt coolt ändå att om bara några veckor ser det ut såhär. De är häftiga hundmammorna!

När valparna är som allra, allra gulligast är det dags för dem att flytta till sina egna familjer. Tur att så många av dem gärna håller mig uppdaterade med bilder och små hälsningar så jag får se hur bra de har det.

Gör mig inte ängslig

När jag för några år sedan läste om begreppet högkänslig var det väldigt många bitar som föll på plats. Jag kunde förstå mig själv betydligt bättre och även min omgivning, där många är högkänsliga de också. Att så många i min närhet också är det är ingen slump. Det är något befriande med att hänga med folk som kan relatera till de här intensiva känslorna som verkar kännas mer hos oss än hos många andra.

Men det har inte alltid varit så. Bekantskapskretsen förändrades någonstans där under första månaderna i Elsies liv med koliken, tröttheten, skörheten och den tunna tunna huden som gjorde att jag som en ren överlevnadsstrategi bara behöll vännerna jag va helt trygg med. De jag kunde vara mig själv med i alla faser oavsett om det var trötthet, eufori, nedstämdhet eller lugn. De som pallade att jag sällan hörde av mig. De där det fanns en balans i att ge och få energi.

Nu är huden inte lika tunn men jag är förstås fortsatt högkänslig och väljer därför aktivt bort att umgås med eller befinna mig i sammanhang som gör mig ängslig på det där jobbiga sättet. De där människorna som växer av att positionera sig har helt enkelt ingen plats i mitt liv. Eller de som ger mig en känsla av osäkerhet, av att vara fel på något sätt. Jag känner att eftersom jag likt många andra måste hushålla med min energi för att räcka till så vill jag inte slösa bort den på de relationerna.

Lika mycket som jag är selektiv med att välja bort så bryr jag mig gränslöst mycket om de som jag har där nära nära (även när jag inte alltid visar det). Dessutom blev det ju mer utrymme för fantastiska människor i mitt liv när de andra inte tog upp någon plats mer. Vännerna får gärna utmana mig, hjälpa mig växa och lära mig nya perspektiv, men inte göra mig ängslig!

ps. Kanske ser ni ett tema i bilderna nedan och inte heller det är en slump. Alla mina vänner rider inte men de allra flesta gör det eller har låtit sig övertalas :)

Jag och min ena syster på far och son (Örn och Snafs).

Några av de bästa och finaste vännerna får jag dela sånt här med..

...och flytten till Österlen har bland annat gjort att de här pärlorna finns i mitt liv!

En liten livskris har passerat

Jag har haft ett antal större och mindre livskriser i livet. Det har handlat om allt från åldersnoja, karriär, föräldraskap till rena identitetskriser. Minns när jag var 20 och aldrig trodde jag skulle komma till en punkt där jag skulle ha möjlighet att skaffa barn. Eller när jag drömt om att uppnå villa, volvo, vovve (läs om när jag bytte lägenhet mot hästgård) och plötsligt hade gjort det och fick lite panik över att det liksom var "klart" nu.
Jag har nog alltid kämpat med att inte identifiera mig med vad jag gör utan vem jag är. Till exempel har det varit väldigt svårt för mig att inte ta kritik som rör jobbet personligt. Att inte bry mig om folks åsikter runt föräldraskap även när det går emot min övertygelse om vad som är rätt för just mina barn (lite om mina tankar runt föräldraskap finns i inlägget: Va tidig hen är med det!).
När jag flyttade till gård efter att ha drivit företaget något år kände jag att jag verkligen var en ung och cool entreprenör. Så har åren gått och jag inser att jag varken är ung, cool eller särskilt "entreprenörig" längre. Så då började jag grubbla över vem jag är nu.
Livsmålen har skiftat från att vara störst i Sverige på import och försäljning av hästar till att bli självförsörjande och hitta ett sätt att vara nöjd i vardagen (skitsvårt) och må bra. Att fortsätta att sätta mål men klara av att njuta av vägen dit. Det är så lätt för mig att hamna i tänkt som: bara det här blir klart kommer jag vara nöjd/bara barnen blir större kommer jag inte vara lika trött osv.

Jag kom fram till en lista över vad jag är nu och tänkte dela några punkter utan inbördes ordning:
- En kärleksfull (och lite sliten) mamma till två underbara och intensiva barn med lika stora känslor som mig.
- En djurälskare som älskar morgonrutinen hos hönsen, hundmyset, jobbet med valpkullar och inte minst allt med hästarna.
- En högkänslig person med nära till känslorna (som det står mer om in inlägget: Jag blev kallad Kungen)
- En vän som för det mesta vill ge mer än jag kan till mina närmsta. Jag är så glad över att ha vänner som inte kräver att vi hörs hela tiden för att vänskapen ska bestå. Har samtidigt lite dåligt kompissjälvförtroende med nya bekantskaper ibland och är ofta rädd att någon ska hänga med mig för att va snäll.
- En rutinmänniska i allt det övergripande men vill gärna att det ska finnas stor variation i vardagen.
- Jag drömmer om en vecka eller två på nån vacker plats i världen men skulle aldrig vilja ge mig ut på flera månaders resa någonstans (bara tanken skrämmer mig).
- Är social men det måste va i lagom dos då jag också kan bli ganska trött av sociala sammanhang. Försöker se till att det blir en lagom balans för att det ska ge energi istället för att ta.

Den här bloggen har varit vilandes en hel del senaste åren, ja typ slumrande sen jag blev gravid med Elsie. Nu blir jag lika förvånad varje gång nån tittar in för att läsa. Vilka är ni som stannat kvar/tillkommit som läsare? Om bara en endaste en kan tänka ut några punkter i er "vem är jag nu"-lista och dela med mig i en kommentar nedan hade jag blivit jätteglad! Dessutom kan kanske jag få inspiration till fler punkter på min lista också. 

Ingen livskris nu, nu njuter jag mer än någonsin av livet!

Mysigaste morgonrutinen...

...och ännu mysigare blir morgonen när jag får sällskap till hönsen av min lilltiger

Lycka är att ha de här vännerna att dela rideuforin med

Bland det finaste som finns är attsamla vännerna på gården. Blommor, kulörta lyktor och eld är ett vinnande koncept för gårdsfest i min smak.

Kväll på Pomonadalen

Kom an nu snabba galopper, lyckorus och kvällsdopp!

Hej höst! Du är så efterlängtad! Visst har jag njutit av sommaren även denna gång. Varenda ledig, solig halvtimme den bjudit på har jag dragit på strandutflykter och ägnat mig åt trädgårdsfix, men det är något skönt och bekant med hösten. Klar luft som får mig att fyllas av ny kraft, välbekanta rutiner att vila i, hästar med vind i manen, en trädgård som är vackrare än någonsin och så nyfödda valpar ovanpå allt det. Nu är det snart höstfest, äppelskörd, mogna vindruvor och middagar baserade på nyskördade grönsaker.
Sommaren har som vanligt varit fylld med både jobb och vila, vänner på besök, valpkullar, gräsklippning, ridturer, lite semesterdagar både på Gotland och i Småland och ännu mer gräsklippning. Dessutom har nya vänner kommit in i mitt liv och det känns som en sån lyx att få ännu mer fina människor runt mig!
Den här sommaren har också inneburit en nystart med hästföretagandet som varit väldigt småskaligt senaste åren. Nu har jag haft flera långritter (med övernattning på hotell med middag och hela paketet) och det känns otroligt kul att vara igång. Är ni nyfikna på att läsa mer om den verksamheten finns hemsidan pomonadalen.nu eller så hittar ni mig på Instagram under namnet Pomonariddarna 
Nu dröjer det tills nästa vår innan jag har fler såna långritter men oj vad jag är peppad på att själv rida innan dess. Både hemma och på utflykter med vännerna (alltså kombon vänner, hästar, mat och fin natur är helt oslagbart). Galopprace, kvällsritter till havet och ren eufori!
Och hösten hoppas jag kunna erbjuda mycket skrivinspiration så bloggen troligtvis vaknar till liv ordentligt nu. Här kommer ni kunna läsa om hästar, hundar, feminism, familj, renovering, inredning, mat, kallbad i en salig blandning och inläggen kommer varje gång inspirationen finns vilket lär innebära att det ibland blir oftare och ibland mer sällan.
Här kommer en liten summering av sommaren i bilder och video.

På min vite springare Snafs högst upp i Brösarps norra backar under en av alla ljuvliga långritter

Kusingunga med fyra par kusinfossingar (där Elsie och Oscar är två av de paren).

Inga filter behövs när det är sommar på Österlen

Världens bästa Hugur (min första häst) är fortfarande kung på gården.

Jag med en av alla labradoodlevalpar som fötts upp senaste året

Valpgos, valpgos, valpgos <3

Lyckan att ha två barn som älskar ridning och snabba galopper lika mycket som mig!

Pomonadalen i sensommarskrud.

Bild från när lilla familjen va ett par dagar i Malmö. Barnen tog sig fortsatt runt till häst (dock lite behändiga käpphästar för att göra det lite enkelt för oss).

På min och Leias minisemester på Gotland hälsade jag på en av hundarna jag fött upp och det blev både gos och hundbus.

Den här filmen (ridning ihop med systerdottern) fångar allra bäst känslan från den här sommaren!

Bonde söker fru- på riktigt!

Att vara ett par offentligt och separera är lite speciellt har jag märkt. Det ska förstås skrivas om det och det var jag beredd på men det ledde också till en sidoeffekt jag inte väntat mig. Män tyckte plötsligt att jag var "tillgänglig på marknaden" och det faktum att jag alldeles nyss separerat avskräckte dem inte från att komma med inviter. Nu råkar det dock vara så att jag visserligen kan tänka mig en relation, men inte med en man, och plötsligt kändes det viktigt att få säga det. Jag har alltid sett mig som bisexuell men jag är övertygad om att Stefan var min sista pojkvän. Nu får det vara tjejer för min del framöver!

Så det är helt enkelt "Bonde söker fru" på riktigt den här gången. Det här har aldrig varit någon hemlis och kommer inte som nån överraskning för de som känner mig. På Hänt Extras framsida ville det ändå försöka få det till något "spännande" och i rubriken kunde man läsa: "Bonde Thildes chockbomb". Haha, det ordet har jag aldrig hört förr :D Känner personligen att det inte är så mycket "chockbomb" över mitt uttalande men kanske överraskar det någon. Lever man i en heterosexuell relation med man och barn är det nog lätt att folk bara utgår ifrån att de har koll på ens läggning helt enkelt, eller hur? 
(ps. För er kvinnor som söker kvinnor så måste jag tipsa om den här facebookgruppen: Coola kvinnor söker coola kvinnor som är exakt vad den utger sig för att vara. Ett forum för tjejer/kvinnor som vill ha fler coola kvinnor i sitt liv)

Ett nytt liv

Sedan vi flyttade isär har alla dagar varit ett virrvarr av känslor och sysslor. Jag har verkligen sett till att hålla mig sysselsatt. På dagar utan barnen vill passa på att göra ALLT. Jobba järnet, träffa vänner, sköta hemmet, åka iväg ibland, försöka finnas till för vänner, för familj och för mig själv. Inga rutiner (jo djurens förstås) och inte mycket förutsägbarhet.

En mycket representativ bild från min vardag :)

Dagarna med barnen blir istället på många sätt den totala kontrasten. Rutiner, fasta tider, regelbundna måltider och mellis, uppstyrda aktiviteter. Men också lek, mys, sömnbrist, otillräcklighet, kallt kaffe, kramar, kärlek och allt som hör barndagar till. Skillnaden nu är bara att jag har oändligt mycket mer tålamod, ork och engagemang. Det är ju bara vi tre då! Jag är ingen perfekt mamma men jag är en kärleksfull mamma och det hoppas jag komma långt med. Men att ena dagen vara 110% förälder (så som man måste vara när man har en vild och busig 1,5-åring och en lika vild och busig 3,5-åring) och nästa dag vara enbart Thilde är fortfarande ingen jag vant mig vid. Ni som har erfarenhet av liknande situation, hur lång tid tar det att komma in i de nya rutinerna? Tar gärna emot era bästa tips för ett liv som förälder på deltid. 

Gullungarna <3

 

Hejdå min prins!

För drygt tio år sedan köpte jag ett vackert och flott sto, Náttrún, på Island och betäckte henne med min absoluta favorithingst Sær frá Bakkakoti (bedömd till 8.62 totalt med hela 9.05 för ridegenskaper). Målet var att få fram en alldeles egen avelshingst så när Náttrún landat på svensk mark och magen växte och växte så hoppades jag på att där låg en liten musblack hingst i magen. En julimorgon så fanns han plötsligt där! Min önskan hade slagit in och en långbent fölunge låg och sov bredvid sin mamma i hagen. Han fick namnet Ess från Hökebo. 

Ess som tvååring

Han växte massor på höjden men inte på bredden så inridningen fick vänta. Han gick tillsammans med sina unghingstkompisar och sin vuxna kompis Örn och eftersom de växte upp tillsammans var där aldrig något gruff dem emellan. På hösten efter att han fyllt fyra reds han in och aldrig har jag suttit på en unghäst som haft så lätt för sig. Traven var magisk med sina stora kliv och tölten bara fanns där från dag ett. Vi hade roligt ihop och blev vänner på riktigt. Som femåring blev det så dags för första avelsvisningen. En liten tur till Vignir först som sedan visade honom och det blev en fin bedömning med 8.24 på första försöket (Jag är så stolt!). Vi gjorde om det året efter, han kvalade till Avels SM och han höjde sig ordentligt trots tappsko dagen innan visning. För er som läser här och inte är så insatta i islandshästvärlden kan jag bara säga att Ess är fin. Ingen medelmåtta utan fin på RIKTIGT! 

En alldeles nyfödd Ess sommaren 2006.

Så har livet kommit emellan som det så ofta gör. Foglossning som fick mig att tvingas sluta rida tidigt i graviditeten när jag väntade Oscar. En bebis i sjal hela dagarna som stod i vägen för regelbunden ridning i ytterligare ett år. Ess var en fin kompis som ställde upp de få dagar jag fick tid. Som alltid med glädje bjöd på en ökad tölt så att tårarna sprutade av fartvind och lyckorus. Som bar barnen tryggt runt gården varv efter varv. Som tålmodigt väntade på sin tur trots att det så sällan fanns tid över till honom. 

Regnbågen som mötte oss på sista ridturen ihop.

Beslutet att sälja honom var tungt men att behålla honom i väntan på en annan tid i livet kändes inte rätt mot honom. Så dök rätt person plötsligt upp. Både ryttare och häst blev glada redan av första ridpasset ihop och det kändes rätt i maggropen. Mer provridning och så besiktning och allt var utan anmärkning så försäljningen är nu klar. Ess har flyttat från gården för gott. 
Jag tog en sista ridtur och när jag svängde ut från gården möttes jag av en hel regnbåge över himlen. Vi red mot havet, Ess flög fram som vanligt och tårarna rann som så många gånger förut. Inte bara fartvind och lyckorus den här gången men ändå så otroligt fint och magiskt. Jag har nu sagt hejdå till en kär vän, till en pålitlig kompis och en som varit en del av familjen i snart tio år. Nu börjar en ny period i Ess liv och jag hoppas kunna stå där på läktaren på både SM, NM och VM i framtiden och heja på min fantastiske prins. Hoppas din ryttare får många ögonblick med glädjetårar på din rygg!

Lite video på Ess in action för er som gillar ljudet av klapprande hovar...

När det inte blir som man tänkt sig...

Sagan började 2009 när jag gick med på att delta i Bonde söker fru. Tänkte mest att det var en kul grej och hade bestämt mig till att bli lite mer av en "Ja-sägare" så beslutet var lätt att ta. Det var en omtumlande sommar med blixtförälskelse och en känsla av att alla bitar föll på plats. Stefan kom in i mitt liv, vi köpte hus, renoverade, flyttade, fick första barnet, renoverade lite till, köpte gård i Skåne, flyttade och fick andra barnet. Livet har under året som gått pendlat mellan mörkaste mörkaste tröttheten och ljusaste ljusaste förhoppningarna. Jag har levt med en känsla av att om jag bara gör lite mer, engagerar mig mer, inte är så trött, inte är så stresskänslig, lyckas komma på de bästa vardagsrutinerna , bara ger lite mer osv. så kommer det ordna sig. Vi kommer kunna leva lyckliga i alla våra dagar och följa den plan vi båda gjort upp för vårt gemensamma liv. Sista året har jag sakta men säkert kommit till insikt om att det inte kommer spela någon roll vad jag gör. Vår relation kommer inte bli den jag drömmer om och det sorgliga är att det inte är för att det är fel på varken Stefan eller mig. Det är bara att vi tillsammans inte får ihop ekvationen. Det har varit ett år av förtvivlan, sorg, ilska och ångest. Ett år av nya tag och nya besvikelser. Nytänt hopp och hårda fall. Sedan det definitiva beslutet: separation! Plötsligt går det att fokusera på det praktiska istället för det känslomässiga. På att leta bostad istället för att försöka undvika bråk. Stämningen blev med en gång bättre och jag känner verkligen att vi skiljs som vänner. Vi bryr oss om varandra. Vill den andre väl. Kommer fortsätta vara föräldrar ihop livet ut, men inte som livspartners. Det är nu ett avslutat kapitel och jag kan återigen lyfta blicken och känna framtidshopp. Allt tar inte slut med en relation. Istället för att lägga all min energi på att försöka rädda något som inte fungerar känner jag nu att jag har mer ork över till barnen, min familj, mina hästar och mina vänner. Det blir inte alltid som man tänkt sig men på något sätt bli det ändå bra till slut. 

Pussla ihop en jul

Elsie provsmakar degen som sig bör.

Julen närmar sig och en del av mig vill julpynta massor, baka lussebullar och pepparkakor, göra julgodis (i mängder) och dricka varm (saft)glögg varje kväll. Men i verkligheten hinner jag ju inte med ens en tredjedel (eller tiondel) av allt jag önskar och eftersom vi ändå inte firar hemma i år tillåter jag mig att i alla fall försöka tagga ner lite på mina egna förväntningar. Vi ska resa till Stockholm och fira ihop med Stefans familj och bara att få ihop logistiken runt den resan och allt med gården och djuren är ju ett projekt i sig. 
Men att sänka förväntningarna och kraven är verkligen inte enkelt. Vänner lägger upp bilder på sina hemsydda adventskalendrar med ett litet paket till barnen varje morgon. Överallt möts man av julklappshets, pysseltips och recept på allt som ska bakas och lagas. Här hemma missade Elsie luciafirandet på förskolan för hon blev magsjuk, det enda julpyntet som finns är i hennes rum (som jag pyntat enligt hennes önskemål), barnen vet inte vad en adventskalender är och eftersom Oscar gärna klättrar upp på bordet så står där inte ens en adventsljusstake.

Lite av pyntet i Elsies rum ihop med den väldigt ojuliga taklampan.

Oscar sover sämre än någonsin (tänder kanske?) och vi föräldrar kämpar på här hemma för att få orken att räcka till och jag klappar mig på  axeln när jag får till det där pepparkaksbaket några gånger i alla fall. Så tröstar jag mig med att det kommer fler jular och jag kommer få fler chanser att ge barnen fina minnen av julen (med både adventskalendrar och julgodis) och så sätter jag allt mitt hopp till att de får en oförglömlig jul hos farmor och farfar ihop med oss, kusinerna och resten av hela familjen Blomquist. De är ju ännu lite för små för att uppskatta adventskalender och julgardiner, eller hur?

Sen måste jag dela den här videon med er. Jag har ju bott i USA när jag var yngre och här är en av de julgrejer jag fått med mig därifrån. Oscar tyckte den var helfestlig men blev också lite lite sugen på den där frestande moroten på snögubben. 

Välkommen tillbaka älskade vardag!

Sommar är underbart på många sätt. Badutflykter, hela familjen tillsammans, möjlighet att vara spontan, massa gäster på besök, ingen förskola att hämta och lämna från, inga jobbtider att passa osv.
Samtidigt gör allt sånt här mig så jäkla trött så när vardagen kom tillbaka med jobb, förskola, fasta tider och rutiner kände jag hur jag kunde dra en lättnadens suck. Jag måste helt enkelt erkänna att jag gillar en viss förutsägbarhet och inte direkt är den spontana typen. För mig är det stressfritt att vara spontan som i "ska vi äta mellanmålet ute bland äppelträden?" men inte som i "ska vi sticka till Köpenhamn en helg?"
Sen blir det ju aldrig direkt lugnt och trist i vardagen hos oss oavsett om det är semester eller inte. Barnen är väldigt bra på att hålla oss sysselsatta och gården likaså. Nu har vi dessutom två valpkullar som snart är tre veckor gamla och med de vanliga hund och hästsysslorna på det så är dygnet ganska fulltecknat. 
Oscar är inne i en extrem klätterfas och hittar hela tiden nya sätt att ta sig upp på fönsterbrädor, köksbord och likn. Köksstolarna står nu utmed väggarna i köket för att inte fungera som trappsteg upp på köksbordet och dörrar och hundgrindar får skärma av delar av huset så att han aldrig hamnar utom synhåll. Enklast är det faktiskt att vara ute och där trivs också Oscar som bäst. Han plockar både plommon och äpplen från träden och är det något han äter med god aptit så är det vår egen frukt (det går fortfarande lite segt med ätandet men det tar sig ändå sakta men säkert) och säsongen är så kort så vi passar alla på att njuta av allt som mognar nu på sensommaren och hösten. 
Om någon har tips på hur vi på bästa sätt ska kunna ta vara på frukten så vi kan äta av den även på vintern så tar vi gärna emot dem. Vi har fryst in en del hallon för det känns ju enkelt men hur gör vi med t.ex. päron, äpplen och plommon förutom att frossa i dem nu när de just mognar? 
Här kommer lite bilder från sensommaren och början av hösten så att ni blir påminda om att våra barn alltid är glada och nöjda, aldrig varken bråkar eller bryter ihop och de flesta är förstås tagna från min vilostol där jag suttit med en kopp (varmt) kaffe och njutit av den här soliga sommaren ;)
De kom helt huller om buller nu så ha överseende med oordningen...

Det har cyklats mycket. Elsie på springcykel och Oscar i cykelkärra eller i vagn. Det har också regnat mycket till båda barnens stora förtjusning.

Oj, vad det har lekts med vatten

Ansiktskritorna jag köpte var en succé och vi har sett många olika varianter på kreativa målningar (Elsie hade här målat både mig och sig själv. Jag var dock mest färgglad på armarna). De mörka ringarna under ögonen på mig är dock inte ditmålade...

Lille äppelprinsen bland rosorna.

Jag och Oscar stack en sväng till Sundsvall och hälsade på en vän som jag faktiskt typ lärt känna tack vare bloggen (och för att jag följt hennes http://haddokverkstan.blogspot.se/ ). Jag hade lika kul som Oscar och längtar tills nästa gång.

För tre veckor sen föddes nya små labradoodlevalpar hos oss. Elsie är väldigt nöjd att få gosa med valpar på dagarna igen.

Lyckan när han lyckades flytta Elsies pall till rätt plats och kunde kika upp på köksbänken på köksön.

Oscar i en ovanligt snygg färgkombo enligt mig :)

Elsie har plockat blommor. Och stenar. Tusentals stenar...

Mitt försök att fånga båda tillsammans på bild i sommar har gått sådär...

Här är vi nu. Galonkläder och gungor. Gungställningen köpte vi på blocket och nu är den ordentligt nedgrävd och förankrad på vår tomt.

 

En fantastisk semester (och slut på nattamning)

I vintras bokade jag och mina syskon in en semesterresa till södra Frankrike (Agay) för att fira båda våra föräldrar som i år skulle fylla jämnt. När vi bokade funderade vi mycket på hur vi skulle göra med gården, hundarna osv. och vi landade i att Stefan och Oscar skulle stanna hemma och jag och Elsie skulle åka. Vi kände att det var härligare att satsa på en familjeresa bara vi fyra istället nån annan gång (och det behövde inte heller vara utomlands) och att den av barnen som skulle uppskatta resan mest var utan tvekan Elsie (snart tre år) som älskar att bada. Då vid den tidpunkten tänkte jag förstås att Oscar vid tidpunkten för resan skulle ha börjat käka massa mat och dragit ner på amningen (hans ettårsdag skulle infalla just i samband med resan). När resan närmade sig insåg jag att så var inte fallet. Oscar ammade vidare och åt knappt något alls och framförallt ammade han många, många gånger på nätterna. Jag tvekade över om det skulle gå att genomföra resan men landade i att det i alla fall fanns några saker Oscar gillade så i värsta fall fick han leva på det (bland annat banan) och så hade jag fyllt på med urpumpad mjölk i frysen om han plötsligt skulle börja ta flaska. Att få chansen att börja sova lite mer på nätterna och att få spendera en hel vecka med Elsie var det som lockade mest och det fick mig till slut att bestämma mig för att genomföra resan trots en viss oro.
Det blev en helt fantastisk vecka. Ihop med syskon, syskonbarn och mina föräldrar hyrde vi hus och där fick vi plats alla 14. Vi badade i poolen, gick till havet nästan varje dag och gjorde sen lite korta utflykter när vi var tvungna att handla eller likn. Elsie hade det helt fantastiskt med kusinlek, bad och härliga stunder med familjen. Hon gick ut för att bada i poolen direkt när hon vaknade, frukost fick förstås vänta. Vi har haft problem med utdragna nattningar men löste det med att på kvällarna gå en härlig promenad upp på toppen av det berg där huset låg och Elsie fick somna i selen med en vidunderlig utsikt varje kväll (det tog dock två dagar att kläcka den idén så de första två kvällarna var inte riktigt lika harmoniska).
Hemma fick Stefan kämpa på med nattsömnen för Oscar och första nätterna fick han stå och vagga honom mycket i famnen för att sömnen var väldigt lätt och orolig (han var dock inte ledsen till vår stora lättnad). Allt eftersom veckan gick började dock Oscar sova bättre och bättre och sov till och med hela nätterna de två sista nätterna (men gjorde morgon vid fem vilket var lite väl tidigt enligt Stefan). Med maten gick det också bättre och bättre så även om han ratade flaska så fick han ändå i sig hyfsat med käk varje dag. Det var en varm och skön vecka även här i Sverige så de spenderade nästan hela dagarna ute och hade det jättebra tillsammans. Det kändes fint att de fick såpass mycket kvalitetstid för eftersom Stefan jobbat heltid så har de aldrig kunnat hänga så här mycket tillsammans. När jag kom hem igen så tog vi upp lite av dagamningen men det fungerar fortfarande bra med maten ändå. Nattamningen känner jag mig dock helt färdig med och att få sova mer än 1-2 timmar i sträck är verkligen läkande nu efter några års kass sömn så Stefan tar Oscar om han vaknar något på natten. 
Så jag vill bara säga till er där ute som har barn som knappt vill äta, sover skitkasst och ammar/flaskar hela nätterna att det finns hopp. Jag hoppas ni snart får börja sova lite mer för jag vet hur slitigt det är att vara där ni är nu.

Lite bad i havet.

Elsie på innergården till huset.

Första morgondoppet (innan frukost) med den fantastiska utsikten.

Lite strandlek

Sömnig Elsie på väg att somna i selen på ryggen.

Oscar hade det fint här hemma :)

Labradoodlar till allergiker

Det finns ingen allergivänlig ras och skillnaderna är betydligt större mellan olika individer inom samma ras än mellan olika raser. Min dröm är dock att kunna föda upp just allergivänliga hundar och i och med att det nu går att testa sin egen hund så kan det här kanske bli verklighet. Alla pälsdjursallergiker kommer förstås inte kunna skaffa hund men jag hoppas att många likt mig ska kunna ha hund utan att besväras av sin allergi. 
Många uppfödare av labradoodlar marknadsför dem felaktigt som "allergivänliga". Jag använder inte sådana ord men har hittat några skäl till varför just den här rasen funkar för mig trots att jag har allergi. Läs mer om det och mer om vad min kärlek till labradoodlar grundar sig på i mitt senaste (och sista) inlägg på Allergenius hemsida HÄR.

Oscar, två månader gammal, med en av valparna ur kullen som föddes 2014.