7 juni 2011

Sorg i familjen...

Sedan jag började med avel har jag fått 29 friska och krya föl som alla utvecklats till härliga personligheter. Jag har haft en sån otrolig tur med dem alla att det kanske var dags för mig att bli påmind om att inte ta något för givet. Mitt vackra sto Freisting brukar föla lite tidigare än hon ska och därför har jag hållit lite extra koll på henne redan två veckor innan beräknat datum. Så gjorde jag också den här gången, men inte tillräckligt. När jag gick min runda i hagen sen em./kväll möttes jag av en väldigt ledsen nyhet. Jag såg Freisting springa runt i beteshagen och gnägga oroligt och jag började springa med hjärtat bultande så hårt att jag knappt fick luft. Jag rusade bort till vindskyddet men där syntes inga spår av en fölning så jag fortsatte bort till skogen. Då mötte den gnäggande Freisting upp och vi sprang tillsammans bort till skogsbrynet. Där låg den lille grabben och jag förstod snabbt att jag kommit för sent...

Vad som gått fel är svårt att veta men han hade halsen vänd på ett sätt så att nosen hamnade under kroppen. Kanske var han inte helt pigg när han kom ut, kanske buffade inte Freisting på honom tillräckligt, kanske hindrade resterna av fostersäcken honom från att få luft. Freisting verkade först inte förstå. Hon nosade på honom och naggade honom försiktigt i pälsen som att hon försökte få honom att vakna. Det gjorde så ont i mig att se hennes omtanke mot den lille. Efter en stund var det som att hon förstod för hon slutade buffa och ställde sig bara lugnt och vakade över honom. Jag lät henne vara ett tag innan jag flyttade honom från hagen. Jag grät och hon gnäggade. Döden är så definitiv och svår att förstå. Maktlösheten när man ställs inför den är så svår att hantera. Jag vill ju kunna göra något!
Vi får hoppas att lille Frodo galopperar runt på de evigt gröna ängarna i Trappalanda tillsammans med Ófeigur.
Freisting vakade över sin lille grabb...

20 kommentarer:

  1. Ånej vad sorgligt. Fick själv klump i halsen och ont i hjärtat när jag läste. Kramar i massor /LOvisa

    SvaraRadera
  2. Livet är inte alltid rättvist.

    SvaraRadera
  3. Det gör ont i hjärtat när jag läste din inlägg,därför att det var så nära att jag förlorade Refja och hennes föl vid fölning!
    Sorligt.

    mvh
    Patrizia

    SvaraRadera
  4. Det hade blivit en fin grabb, men sånt är livet.
    Tänker på ER.
    Lax

    SvaraRadera
  5. Inte kul alls! En vän förlorade sitt enda föl för säsongen förra sommaren och det var dessutom hennes drömhäst. En liten "klarbrun" hingst med en stor stjärn. sorgligt när det händer och hjärtskärande för stoet. Det är nästan det som skär mest

    SvaraRadera
  6. Så tråkigt..... lilla kille..

    Kram Helen

    SvaraRadera
  7. Jenny, Örnäs7 juni 2011 kl. 20:20

    Åh, Thilde så tråkigt! Jag beklagar verkligen!

    SvaraRadera
  8. Åååååå så sorgligt. Beklagar verkligen. Skickar en kram till er alla.
    Kram camilla

    SvaraRadera
  9. Verkligen jättetråkigt. Många kramar.

    SvaraRadera
  10. Tack för att du delar med dig, Thilde!
    Så tråkigt och sorgligt... men ändå en så vacker bild på "verkligheten"...

    Kramar-om!

    SvaraRadera
  11. Men fy så sorgligt jag sitter här och tårarna rinner när jag läser vad du skrivit!Ja vi är alltid så glada om det kommer ut ett friskt föl och mamma mår bra det är som du säger man ska inte ta nåt för givet.Men det var en vacker bild du tagit.Många tröstkramar till er från Rosmarie Hag

    SvaraRadera
  12. Beklagar sorgen och förstår den hemska känslan att inte hinna fram i tid <3 Nej, man ska inte ta något eller någon för givet. Kram till er <3 Många hälsningar från en vacker, pigg och helt underbar Jón från Hökebo och Marika Österberg med familj.

    SvaraRadera
  13. Sorgligt.
    Kan tipsa om fölövervakning tex Birth Alarm.

    kram Sandra

    SvaraRadera
  14. jätte sorgligt kram

    SvaraRadera
  15. Nej så lessamt. Vet allt för väl vad du/ni fått gå igenom miste själv ett föl då hon var 6 månader gammal.Glömmer aldrig den morgonen när jag kom ut i stallet & mamman bara tittar på mej med lessna ögon precis som hon ville säga...Jag kunde inte rädda henne.
    Hoppas ditt sto har kommit över värsta sorgen & att du kunnat gå vidare.

    Mvh: Carina

    SvaraRadera
  16. Va sorgligt :( Gråter floder när jag läser detta! Kramar!

    SvaraRadera
  17. Åhh stackare ;c

    SvaraRadera