När det inte blir som man tänkt sig...

Sagan började 2009 när jag gick med på att delta i Bonde söker fru. Tänkte mest att det var en kul grej och hade bestämt mig till att bli lite mer av en "Ja-sägare" så beslutet var lätt att ta. Det var en omtumlande sommar med blixtförälskelse och en känsla av att alla bitar föll på plats. Stefan kom in i mitt liv, vi köpte hus, renoverade, flyttade, fick första barnet, renoverade lite till, köpte gård i Skåne, flyttade och fick andra barnet. Livet har under året som gått pendlat mellan mörkaste mörkaste tröttheten och ljusaste ljusaste förhoppningarna. Jag har levt med en känsla av att om jag bara gör lite mer, engagerar mig mer, inte är så trött, inte är så stresskänslig, lyckas komma på de bästa vardagsrutinerna , bara ger lite mer osv. så kommer det ordna sig. Vi kommer kunna leva lyckliga i alla våra dagar och följa den plan vi båda gjort upp för vårt gemensamma liv. Sista året har jag sakta men säkert kommit till insikt om att det inte kommer spela någon roll vad jag gör. Vår relation kommer inte bli den jag drömmer om och det sorgliga är att det inte är för att det är fel på varken Stefan eller mig. Det är bara att vi tillsammans inte får ihop ekvationen. Det har varit ett år av förtvivlan, sorg, ilska och ångest. Ett år av nya tag och nya besvikelser. Nytänt hopp och hårda fall. Sedan det definitiva beslutet: separation! Plötsligt går det att fokusera på det praktiska istället för det känslomässiga. På att leta bostad istället för att försöka undvika bråk. Stämningen blev med en gång bättre och jag känner verkligen att vi skiljs som vänner. Vi bryr oss om varandra. Vill den andre väl. Kommer fortsätta vara föräldrar ihop livet ut, men inte som livspartners. Det är nu ett avslutat kapitel och jag kan återigen lyfta blicken och känna framtidshopp. Allt tar inte slut med en relation. Istället för att lägga all min energi på att försöka rädda något som inte fungerar känner jag nu att jag har mer ork över till barnen, min familj, mina hästar och mina vänner. Det blir inte alltid som man tänkt sig men på något sätt bli det ändå bra till slut. 

Pussla ihop en jul

Elsie provsmakar degen som sig bör.

Julen närmar sig och en del av mig vill julpynta massor, baka lussebullar och pepparkakor, göra julgodis (i mängder) och dricka varm (saft)glögg varje kväll. Men i verkligheten hinner jag ju inte med ens en tredjedel (eller tiondel) av allt jag önskar och eftersom vi ändå inte firar hemma i år tillåter jag mig att i alla fall försöka tagga ner lite på mina egna förväntningar. Vi ska resa till Stockholm och fira ihop med Stefans familj och bara att få ihop logistiken runt den resan och allt med gården och djuren är ju ett projekt i sig. 
Men att sänka förväntningarna och kraven är verkligen inte enkelt. Vänner lägger upp bilder på sina hemsydda adventskalendrar med ett litet paket till barnen varje morgon. Överallt möts man av julklappshets, pysseltips och recept på allt som ska bakas och lagas. Här hemma missade Elsie luciafirandet på förskolan för hon blev magsjuk, det enda julpyntet som finns är i hennes rum (som jag pyntat enligt hennes önskemål), barnen vet inte vad en adventskalender är och eftersom Oscar gärna klättrar upp på bordet så står där inte ens en adventsljusstake.

Lite av pyntet i Elsies rum ihop med den väldigt ojuliga taklampan.

Oscar sover sämre än någonsin (tänder kanske?) och vi föräldrar kämpar på här hemma för att få orken att räcka till och jag klappar mig på  axeln när jag får till det där pepparkaksbaket några gånger i alla fall. Så tröstar jag mig med att det kommer fler jular och jag kommer få fler chanser att ge barnen fina minnen av julen (med både adventskalendrar och julgodis) och så sätter jag allt mitt hopp till att de får en oförglömlig jul hos farmor och farfar ihop med oss, kusinerna och resten av hela familjen Blomquist. De är ju ännu lite för små för att uppskatta adventskalender och julgardiner, eller hur?

Sen måste jag dela den här videon med er. Jag har ju bott i USA när jag var yngre och här är en av de julgrejer jag fått med mig därifrån. Oscar tyckte den var helfestlig men blev också lite lite sugen på den där frestande moroten på snögubben. 

Välkommen tillbaka älskade vardag!

Sommar är underbart på många sätt. Badutflykter, hela familjen tillsammans, möjlighet att vara spontan, massa gäster på besök, ingen förskola att hämta och lämna från, inga jobbtider att passa osv.
Samtidigt gör allt sånt här mig så jäkla trött så när vardagen kom tillbaka med jobb, förskola, fasta tider och rutiner kände jag hur jag kunde dra en lättnadens suck. Jag måste helt enkelt erkänna att jag gillar en viss förutsägbarhet och inte direkt är den spontana typen. För mig är det stressfritt att vara spontan som i "ska vi äta mellanmålet ute bland äppelträden?" men inte som i "ska vi sticka till Köpenhamn en helg?"
Sen blir det ju aldrig direkt lugnt och trist i vardagen hos oss oavsett om det är semester eller inte. Barnen är väldigt bra på att hålla oss sysselsatta och gården likaså. Nu har vi dessutom två valpkullar som snart är tre veckor gamla och med de vanliga hund och hästsysslorna på det så är dygnet ganska fulltecknat. 
Oscar är inne i en extrem klätterfas och hittar hela tiden nya sätt att ta sig upp på fönsterbrädor, köksbord och likn. Köksstolarna står nu utmed väggarna i köket för att inte fungera som trappsteg upp på köksbordet och dörrar och hundgrindar får skärma av delar av huset så att han aldrig hamnar utom synhåll. Enklast är det faktiskt att vara ute och där trivs också Oscar som bäst. Han plockar både plommon och äpplen från träden och är det något han äter med god aptit så är det vår egen frukt (det går fortfarande lite segt med ätandet men det tar sig ändå sakta men säkert) och säsongen är så kort så vi passar alla på att njuta av allt som mognar nu på sensommaren och hösten. 
Om någon har tips på hur vi på bästa sätt ska kunna ta vara på frukten så vi kan äta av den även på vintern så tar vi gärna emot dem. Vi har fryst in en del hallon för det känns ju enkelt men hur gör vi med t.ex. päron, äpplen och plommon förutom att frossa i dem nu när de just mognar? 
Här kommer lite bilder från sensommaren och början av hösten så att ni blir påminda om att våra barn alltid är glada och nöjda, aldrig varken bråkar eller bryter ihop och de flesta är förstås tagna från min vilostol där jag suttit med en kopp (varmt) kaffe och njutit av den här soliga sommaren ;)
De kom helt huller om buller nu så ha överseende med oordningen...

Det har cyklats mycket. Elsie på springcykel och Oscar i cykelkärra eller i vagn. Det har också regnat mycket till båda barnens stora förtjusning.

Oj, vad det har lekts med vatten

Ansiktskritorna jag köpte var en succé och vi har sett många olika varianter på kreativa målningar (Elsie hade här målat både mig och sig själv. Jag var dock mest färgglad på armarna). De mörka ringarna under ögonen på mig är dock inte ditmålade...

Lille äppelprinsen bland rosorna.

Jag och Oscar stack en sväng till Sundsvall och hälsade på en vän som jag faktiskt typ lärt känna tack vare bloggen (och för att jag följt hennes http://haddokverkstan.blogspot.se/ ). Jag hade lika kul som Oscar och längtar tills nästa gång.

För tre veckor sen föddes nya små labradoodlevalpar hos oss. Elsie är väldigt nöjd att få gosa med valpar på dagarna igen.

Lyckan när han lyckades flytta Elsies pall till rätt plats och kunde kika upp på köksbänken på köksön.

Oscar i en ovanligt snygg färgkombo enligt mig :)

Elsie har plockat blommor. Och stenar. Tusentals stenar...

Mitt försök att fånga båda tillsammans på bild i sommar har gått sådär...

Här är vi nu. Galonkläder och gungor. Gungställningen köpte vi på blocket och nu är den ordentligt nedgrävd och förankrad på vår tomt.

 

En fantastisk semester (och slut på nattamning)

I vintras bokade jag och mina syskon in en semesterresa till södra Frankrike (Agay) för att fira båda våra föräldrar som i år skulle fylla jämnt. När vi bokade funderade vi mycket på hur vi skulle göra med gården, hundarna osv. och vi landade i att Stefan och Oscar skulle stanna hemma och jag och Elsie skulle åka. Vi kände att det var härligare att satsa på en familjeresa bara vi fyra istället nån annan gång (och det behövde inte heller vara utomlands) och att den av barnen som skulle uppskatta resan mest var utan tvekan Elsie (snart tre år) som älskar att bada. Då vid den tidpunkten tänkte jag förstås att Oscar vid tidpunkten för resan skulle ha börjat käka massa mat och dragit ner på amningen (hans ettårsdag skulle infalla just i samband med resan). När resan närmade sig insåg jag att så var inte fallet. Oscar ammade vidare och åt knappt något alls och framförallt ammade han många, många gånger på nätterna. Jag tvekade över om det skulle gå att genomföra resan men landade i att det i alla fall fanns några saker Oscar gillade så i värsta fall fick han leva på det (bland annat banan) och så hade jag fyllt på med urpumpad mjölk i frysen om han plötsligt skulle börja ta flaska. Att få chansen att börja sova lite mer på nätterna och att få spendera en hel vecka med Elsie var det som lockade mest och det fick mig till slut att bestämma mig för att genomföra resan trots en viss oro.
Det blev en helt fantastisk vecka. Ihop med syskon, syskonbarn och mina föräldrar hyrde vi hus och där fick vi plats alla 14. Vi badade i poolen, gick till havet nästan varje dag och gjorde sen lite korta utflykter när vi var tvungna att handla eller likn. Elsie hade det helt fantastiskt med kusinlek, bad och härliga stunder med familjen. Hon gick ut för att bada i poolen direkt när hon vaknade, frukost fick förstås vänta. Vi har haft problem med utdragna nattningar men löste det med att på kvällarna gå en härlig promenad upp på toppen av det berg där huset låg och Elsie fick somna i selen med en vidunderlig utsikt varje kväll (det tog dock två dagar att kläcka den idén så de första två kvällarna var inte riktigt lika harmoniska).
Hemma fick Stefan kämpa på med nattsömnen för Oscar och första nätterna fick han stå och vagga honom mycket i famnen för att sömnen var väldigt lätt och orolig (han var dock inte ledsen till vår stora lättnad). Allt eftersom veckan gick började dock Oscar sova bättre och bättre och sov till och med hela nätterna de två sista nätterna (men gjorde morgon vid fem vilket var lite väl tidigt enligt Stefan). Med maten gick det också bättre och bättre så även om han ratade flaska så fick han ändå i sig hyfsat med käk varje dag. Det var en varm och skön vecka även här i Sverige så de spenderade nästan hela dagarna ute och hade det jättebra tillsammans. Det kändes fint att de fick såpass mycket kvalitetstid för eftersom Stefan jobbat heltid så har de aldrig kunnat hänga så här mycket tillsammans. När jag kom hem igen så tog vi upp lite av dagamningen men det fungerar fortfarande bra med maten ändå. Nattamningen känner jag mig dock helt färdig med och att få sova mer än 1-2 timmar i sträck är verkligen läkande nu efter några års kass sömn så Stefan tar Oscar om han vaknar något på natten. 
Så jag vill bara säga till er där ute som har barn som knappt vill äta, sover skitkasst och ammar/flaskar hela nätterna att det finns hopp. Jag hoppas ni snart får börja sova lite mer för jag vet hur slitigt det är att vara där ni är nu.

Lite bad i havet.

Elsie på innergården till huset.

Första morgondoppet (innan frukost) med den fantastiska utsikten.

Lite strandlek

Sömnig Elsie på väg att somna i selen på ryggen.

Oscar hade det fint här hemma :)

Labradoodlar till allergiker

Det finns ingen allergivänlig ras och skillnaderna är betydligt större mellan olika individer inom samma ras än mellan olika raser. Min dröm är dock att kunna föda upp just allergivänliga hundar och i och med att det nu går att testa sin egen hund så kan det här kanske bli verklighet. Alla pälsdjursallergiker kommer förstås inte kunna skaffa hund men jag hoppas att många likt mig ska kunna ha hund utan att besväras av sin allergi. 
Många uppfödare av labradoodlar marknadsför dem felaktigt som "allergivänliga". Jag använder inte sådana ord men har hittat några skäl till varför just den här rasen funkar för mig trots att jag har allergi. Läs mer om det och mer om vad min kärlek till labradoodlar grundar sig på i mitt senaste (och sista) inlägg på Allergenius hemsida HÄR.

Oscar, två månader gammal, med en av valparna ur kullen som föddes 2014.

Drömmen om en allergivänlig hund

Att vara pälsdjursallergiker och hundälskare har lett till att jag alltid hållit ögonen öppna efter ny forskning på området och även intresserat mig för de så kallat "allergivänliga hundarna".
Jag gästbloggar ju hos Allergenius denna månad och mitt senaste inlägg handlar om när jag upptäckte Labradoodlar, men också gick på min första nit när det gäller att bedöma pälsar. 

"Drömmen om en lockig hund som inte fällde hår gick dock snabbt upp i rök. Viska var en första generationen labradoodle och hennes päls var visserligen lockig men var grov som en labradors och hade massor av underull. Jag tror aldrig jag träffat en hund som fällde så kopiöst mycket som hon. För att försöka hålla fällandet i schack så rakade jag ner henne riktigt kort med klippmaskinen var tredje månad, men det blev snabbt ohållbart." Läs hela inlägget (och se mer av gulliga Viska som valp) HÄR.

Jag och Viska, min fösta Labradoodle.

Villa, volvo och vovve

Det känns ungefär som en evighet sedan som jag köpte gård och valde att flytta från lägenhet till landet. Det var i början på 2003 och gården som jag döpte till Hökebo var helt perfekt för både mig och min verksamhet. Jag lärde mig så sjukt mycket av att rusta upp det stället och många, många lägerdeltagare har spenderat en sommarvecka ihop med mig och de anställda där på gården. För ett år sedan såldes Hökebo och det kändes förstås vemodigt men samtidigt kändes det som ett avslutat kapitel och gården Pomonadalen som vi bor på nu är så fin och har så mycket potential så jag har inte hunnit sakna Hökebo många stunder. 

Jag och Mimmi 2003

Det var när jag köpte Hökebo som jag insåg att jag behövde en hund (hade ju redan villan och Volvon) och valet föll på en valp av en knasig korsning mellan storpudel och schäfer (!) som hette Mimmi. Nu är Mimmi 12 år och verkar trivas som skåning. Jag gästbloggar ju hos Allergenius denna månad och mitt senaste inlägg handlar om när jag köpte gården och blev med hund. 

”Blandrasvalpar schäfer/pudel säljes. Trygga och friska föräldrar och valparna är uppväxta i hemmiljö hos barnfamilj." Det lät som en helknasig korsning men jag ringde uppfödaren och efter vårt samtal hade jag bestämt mig för en tik ur kullen. Sommaren 2003 flyttade så Mimmi hem till mig och vi blev oskiljaktiga. Jag kände tyvärr av min allergi när Mimmis päls växte sig för lång... Läs hela inlägget HÄR

Det var ju tack vare att Mimmi var en pudelkorsning som jag fick upp ögonen för labradoodles. Tänk va mycket här i livet som avgörs av slumpen.

Mimmi i lång päls

Mimmi i kort päls

Webb-tv på mig och Oscar

Jag, valparna och Oscar Foto: Julia Lindemalm

Sydsvenskan var hit och intervjuade mig häromdagen (artikeln kan ni läsa HÄR) och spelade även in ett inslag till webbtv:n och Oscar fick förstås vara med. Några minuter om bonde söker fru och mig men jag tror ni håller med mig när jag säger att Oscar stal showen. 

Jag = pälsdjursallergiker

Den närmaste månaden kommer jag gästblogga på en sida som heter Allergenius om det här att ha pälsdjursallergi och att ändå välja att leva med pälsdjur. Jag har haft kontakt med det företaget sedan jag medverkade i "Efter tio hos Malou"(se inslaget i mitt inlägg: Allergivänliga hundar, finns dom?) eftersom en av forskarna medverkade i samma program. Förra sommaren fick alla valpar ur Selmas kull allergentestas och nu finns deras allergentest till försäljning så att vem som helst kan testa hur allergivänlig hunden man har är. Jag är allergisk mot pälsdjur, pollen, kvalster och lite annat. Jag upplever att min allergi har minskat de senaste åren och i nuläget äter jag ingen medicin men gör en hel del annat för att hålla allergin i schack. Hundarna får förstås inte slicka mig i ansiktet, pälsvård sker främst utomhus osv. Min allergi började inte besvära mig förrän jag var 14 och det var hemskt att veta att jag borde leva utan djur men samtidigt inte skulle kunna leva utan djur. Mitt första inlägg på sidan handlar om just detta. Ett uttdrag:

"Läkaren rådde mig till att åtminstone välja ett yrke som inte innebar kontakt med djur för att inte riskera att utveckla astma. Jag som 14-åring måste ha bjudit på ett ordentligt brandtal förstår jag i efterhand. Min mamma var nämligen väldigt oroad över att jag inte tog allergin på allvar och en stund senare när min mamma i samtal med läkaren vädjade honom att avråda mig från min planerade sommar på Island som hästtränare så sade han till henne: – Är det något som skulle kunna göra den här tjejen riktigt sjuk så vore det att inte få hålla på med djur!" 
Läs hela inlägget HÄR!

Finns det några pälsdjursallergiker bland er läsare? Hur har ni löst det i vardagen? Har ni varit tvungna att välja bort ett liv med djur? 

Jag för ett antal år sedan med stoet Glaeda.

Jag blev kallad "kungen".

Jag och min lillasyster på bild framför
radhuset som togs av förskolan.

I ett inlägg inlägg som hette Jag-ärlig, härlig och besvärlig på Cicci Wallins blogg kände jag igen mig så otroligt mycket. Det rörde upp en massa känslor (och känslor har jag gott om) och jag fick en hel del minnen från uppväxten.
Cissi skrev bland annat att hon: "I skolan ansågs jag vara för pratig. Ställde för mycket frågor, satt för lite still och var lågmäld och beskedlig. Visade istället starka känslor, kom med nya (enligt mig själv sjukt innovativt) idéer. Var ganska mycket som killarna, en så kallad ”pojkflicka”. " 
Just ordet pojkflicka är något jag ofta hört mig beskrivas som. Ett jätteknäppt uttryck om ni frågar mig och jag hoppas det är ett omodernt ord som kommer försvinna. Önskar barn kan få vara barn och att tjejer kan vara tjejer/flickor till 100% även om de klättrar högt i träden, har bestämda åsikter och pratar lite högre. Precis som normen för hur killar ska vara behöver bli mindre snäv. Jag önskar ordet "flickigt" inte ska vara mindre tufft än "pojkigt" osv. men det var bara ett litet sidospår...
Vi flyttade mycket under min uppväxt och jag gick i många olika skolor. I vissa var sammanhållningen toppen och jag var verkligen en i gänget. Jag tillhörde aldrig de "populära" men hade alltid nära vänner och trivdes bra. I vissa skolor var det tuffare klimat och jag kunde inte bara få vara den jag är. Att jag inte bara kunde sitta tyst och hålla med, vara sådär vän och stillsam som jag "borde" vara gjorde att grabbarna retades. Ja, det var alltid killarna som var elaka. Om jag kläckte ur mig min åsikt i en fråga blev jag kallad för "kungen" och jag pratade ofta för mycket eller för högt. I högstadiet var det inte mycket bättre och då kunde jag till exempel få höra (av killarna) att "Vi vill inte höööra vad du har att säga!" om jag räckte upp handen för att svara på en fråga som läraren ställt. Lärarna hade inte mycket att säga till om så sådana kommentarer fick bara passera. 
Ni ska veta att jag verkligen, verkligen försökt att vara tyst. Att hålla min åsikt för mig själv. Att inte börja prata högre när jag blir exalterad. Inte sticka ut och märkas. Att inte visa så jäkla mycket känslor hela tiden. Det är lätt att tro att en person som hörs mycket är självsäker har stort självförtroende, men för mig har det inte hängt ihop. Jag var som barn ofta osäker, tvivlade mycket på mig själv och tog all kritik väldigt hårt. Än idag är självkänslan ofta låg och jag kämpar hela tiden för att inte klanka ner för hårt på mig själv.
För en tid sedan snubblade jag över begreppet Högkänslig personlighet och det var så otroligt träffande beskrivning av hur jag är och fungerar. På den här sidan finns bland annat ett lite enkelt självtest om du känner dig nyfiken på att testa om det stämmer på dig (15-20% av världens befolkning har den personlighetstypen). Jag tyckte det var intressant att se att jag hade 14 självklara "JA!" i det testet.
Är det något jag sakta men säkert börjar acceptera (fast absolut inte fullt ut än) så är det att jag nog är på det här viset. Visst jag behöver och fortsätter träna på att inte avbryta folk så fort en tanke bubblar upp, jag är absolut glad att vänner ibland med en diskret gest får mig att sänka röstnivån när jag är uppspelt och börjar prata för högt (även om det än idag får mig att bli generad när det händer) och jag lär mig hela tiden nya knep för att inte köra soppatorsk på energi. 
Jag kan redan se att Elsie ärvt mycket av dessa drag och det finns vissa saker som är viktiga för att få en fungerande vardag. Kläderna måste vara mjuka och bekväma, vi håller oss till våra rutiner och förbereder oss länge inför eventuella förändringar och hon blir väldigt trött av att vara i sociala sammanhang. Enkla och självklara saker kan en tycka men för oss är de livsviktiga. Pendeln svingar sig lite snabbare hos oss. Mellan glädje och sorg, mellan ilska och eufori, mellan energisk och slutkörd. 
Någon som känner igen sig?

Mina bloggtips!

Det finns så fantastiskt många kreativa, smarta, roliga och fina bloggar där ute. Jag är inte särskilt välorienterad och tar gärna emot tips på läsvärda bloggar. Det blir inte mycket tid för den typen av surfande men när Oscar somnat på kvällen så brukar jag ligga kvar en stund i sängen innan jag tassar ut för att han ska hinna somna lite djupare och inte väckas direkt av våra knarriga golv. Den stunden är helt perfekt för lite slösurfande på mobilen och några av de bloggar jag brukar försöka kolla in (eller åtminstone uppdatera mig om via instagram) är dessa pärlor:

Från Hej, hej vardag!

Hej hej vardag!
Är du förälder så bjuder hon på stor igenkänning kan jag lova. Hon är sjukt rolig, men kan även ta upp riktigt svåra och viktiga saker. Sjukt bra helt enkelt! Läs tex. inlägget "Tio saker jag intre trodde jag skulle göra... tills jag fick barn
 

Hormoner och hemorrojder
Humor, värme och saker som är bra att veta. Två stycken tvåbarnsmorsor som inte drar sig för att ta upp jobbiga ämnen men som framförallt genreröst delar med sig av sin vardag. Inlägget "Skriktimmarna" som så på pricken beskriver hur det är att ha fått ett barn som är missnöjt de första månaderna i livet precis som vi upplevde det när vi fick Elsie (är så blödig att jag börjar gråta av igenkänning). När folk sade "Vi vill bara stanna tiden för de växer upp så fort!" kunde jag tyvärr inte hålla med utan fick pressa fram ett stelt leende. Jag njöt absolut däremellan men det var också väldigt, väldigt tufft. Att umgås med Elsie nu är ju SÅ mycket roligare än då. Även tröstinlägg som det här "Om vi kunde trolla" har fått mig att börja gråta. Får skylla på amningshormonerna. Så till er som vill bli underhållna eller bara få lite mammapepp så rekommenderas den varmt!


Haddockverkstan
En mamma som det känns som jag känner fast vi aldrig träffats. Hennes barn är nästan exakt lika gamla som Elsie och Oscar och hennes etta är likt Elsie en tjej som stämmer rätt bra in på vad som kan kallas. High need baby (hon har ett bra inlägg om det som heter "Högintensiva bebisar"). Det här är nog den enda blogg där jag hinner läsa alla inlägg för den uppdateras precis lagom ofta. 

Det finns en tydlig röd tråd i dessa tre tre bloggar och det är att inte försöka förmedla någon overklig idyll utan visa alla delar av livet och föräldraskapet och dessutom lyckas göra det så att vi som läsare både kan skratta åt det jobbiga och gråta åt det fina. 
Ni som läser kanske har några "måsten" i bloggväg som jag borde lägga till i min lista?

Full fart

Tiden fortsätter att flyga iväg och nu är det vår i luften här på Österlen (och vårblommor i rabatterna). Oscar är drygt 8 månader och har haft en period på ett par månader när han varit allmänt missnöjd och frustrerad så fort han hamnat på golvet (och i bland även i famnen). Han har kunnat åla sig fram ganska snabbt men sedan har han vänt sig till rygg och tydligt bett om att få lyftas upp. Precis som under Elsies första år har jag genomfört allt i hemmet med bebis på höften eller i sele och emellanåt en 14 kilos tvååring också. Nu har Oscar lärt sig att sätta sig upp på knä och även resa sig upp mot saker och plötsligt har humöret vänt och vi har fått tillbaka den glada lilla killen igen. Även om jag egentligen borde veta att allt är övergående så är det svårt att undvika tankar som "ska det alltid vara så här?" när man är mitt uppe i det. Det verkar som att jag aldrig lär mig.
Han gillar förstås att bli buren hel del och det får han också men det är så otroligt skönt att kunna langa ner lite leksaker på golvet och sätta sig med en kopp kaffe bredvid medan han pysslar eller att kunna förbereda frukosten i lugn och ro medan han far runt på golvet och undersäker allt. Nu kommer förstås nya utmaningar för oss föräldrar. Systern som tidigare bara avgudat sin lillebror blir nu ofta irriterad om han kommer krälande för att ta ta något hon just leker med och det gäller för oss att vara nära i de lägena för att avstyra bråk. Eller bråk och bråk, det är mest Elsie som försöker knuffa iväg Oscar och han blir förstås ledsen. Antar att vi kan behöva vänta några år innan de kan leka tillsammans utan att vi måste punktmarkera för att kunna avstyra bråk. Samtidigt som det här kräver lite mer nu så är det samtidigt så härligt att se hur de kan roas av varandra (Elsie är Oscars stora idol) och hur kärleksfulla de är mot varandra.

Oscar är nöjd igen

Något annat som håller oss sysselsatta här hemma är vårens bedårande små valpar. Mys, mys, mys!