Fler listor

För att fortsätta på temat listor så tänkte jag nämna några av mina tidigare inlägg som innehåller listor. Det finns till exempel inlägget: Härlig brevskörd!  

Det är tur att Stefan skrev det där brevet.

Där jag berättar med om när Linda kom med alla breven och tar upp några punkter ur Stefans brev som också innehöll en lista.
I november kändes det rätt mörkt och dystert och jag passade på att pigga upp mig med en lista som hette: Det bästa med vintern!

På temat hund som ni märkt är ganska återkommande finns inläggen:
Fem skäl att välja Labradoodle och Mina fem bästa hundbilder.

Som ni märker är det inte ont om listor här på bloggen. 

Idag är det ju alla hjärtans dag och då är det kanske dags att följa den där uppmaningen jag skrev i inlägget Härlig brevskörd och faktiskt skriva ett handskrivet brev. Det var verkligen länge sedan nu.

5 saker jag blir glad av!

Jag gillar listor i alla former och roar mig med jämna mellanrum med att skriva nya. Det är "Att göra listor", "Önskelistor" och min favorit "Saker jag blir glad av listor". De är så härliga att gå tillbaka till och läsa när jag behöver piggas upp och det fungerar faktiskt. Utan att rangordna kommer här en lista på fem saker som gör mig glad:

1) Att hänga med mina syskonbarn.

2) Ett föl kommer till världen. Samma lycka varje gång!

3) Ledig tid med syskon och vänner.

4) Hästar som springer. Det får mig lycklig varenda gång!

5) Fina stunder med Stefan.

Vad står det på din "Blir glad av lista"? 
Har vi några gemensamma punkter?

Röd+skäck=kalasfint!

Här på gården finns en brokig skara hästar i alla åldrar, färger och former. På något sätt blev det dock att jag bara fångade gårdens rödskäckar på bild när jag gick ut för att fota i hagen. Inte så konstigt egentligen, de är ju otroligt fina! Kanske har jag en svaghet för dom eftersom min gamling Hugur är just rödskäck. Han är ju trots allt nästan min första häst. Min allra första häst, Frami, finns ju tyvärr inte mer.
Hugur har en naturlig pondus och är trots sina 21 år fyllda en pigg och glad ridhäst som jag hoppas ska finnas med i många år till! 

Här nedan ser ni gårdens tre rödskäckar

Reine och Míla gnabbas lite.

Hugur lyckas alltid få ut tungan på bild (som i inlägget: Livet leker!)

Vackra Líf har jag på foder en tid och jag hoppas på
att hon ska ge mig ett fint föl nästa sommar.

Pannkakor på en fredag...

Städa och äta pannkakor brukar vi göra på torsdagar. Igår blev varken eller av då Stefan inte var hemma, men idag blir det i alla fall pannkakor. Städa får vi göra någon annan dag (det är ju pannkakorna som är viktigast!). 

I helgen ska det bli härligt att få vara i huset tillsammans och pyssla. De senaste veckorna har jag varit bortrest på jobb under helgerna så den här helgen har varit efterlängtad. På söndag hoppas jag dock kunna göra en liten avstickare till Uppsala på årets Isfestival. Kanske dags att skaffa skridskor och bege sig ut på Svandammen och åka till musik?

Skridskoåkning på Svandammen i slutet på 1800 -talet.

Rädd för att köra bil

Det snöar ordentligt och blåser bara mer och mer för varje timme. Jag skulle åkt till Enköping och hållit lektioner under em/kvällen men det fick ställas in då SMHI gick ut med en klass 2 varning för området häromkring. Det ska komma runt 2 dm snö och det är stor risk för drivbildning så jag känner mig väldigt tacksam över att jag slipper bege mig ut på vägarna i mörkret. 

Jag har blivit mer och mer harig med att köra när det är dåligt väglag och särskilt om det är mörkt. Är det åldern som gör sig påmind tro?

Tänkte i brist på fint väder påminna mig om gårdagens sol med en liten video. Ni får också en känsla av hur mycket snö det är i hagarna just nu. Hästarna som promenerade ut i snön valde snabbt att återvända till den upptrampade stigen där dom kunde få upp farten. I djupsnön är det skare så det var väldigt tungt för de tjocka och högdräktiga stona att ta sig fram.

Småttingarna på gården

Om bara ett par månader kommer årets första föl att födas här på gården. Då kommer fjolårets föl se stora och välväxta ut, men tills dess är de gårdens småttingar och kallas förstås fortfarande för föl. Igår var det en riktigt strålande fin vinterdag och temperaturen kröp stadigt neråt under eftermiddagen. Med gnistrande snö och klarblå himmel är det svårt att inte bli lycklig. Kameran fick följa med ut en stund och gårdens småttingar var först med att posera.

Tre små troll (Sylgja, Visla och Sirkus är alla efter min Ess).

Míla (e: Örn) är en ståtlig liten tjej.

Sylgja (e:Ess u: Freisting) hade rullat sig och var täckt med snö.

Tillbaka till vintern

Efter några dagar nere i våriga södra Sverige så är jag nu tillbaka på gården och all snö. Med mig hem hade jag helgens shopping som bland annat innehöll en massa tuggben till hundarna och en ny säng till Selma. Dessutom lite nya kläder bla en Odd Molly klänning jag hittade på rea på en outlet. Förhoppningsvis blir den lika älskad som min andra av det märket (se bild här). Bild på de nya plaggen ska jag försöka få till snart. 

Ess var pigg och glad idag.

Idag gjordes bokföringen klart inför bokslutet och jag höll nästan på att missa den soliga fina vinterdagen. Julia tog in och gjorde i ordning Ess och Ýrja så att jag skulle hinna rida innan det blev mörkt. Jag önskar mig fler sådana här dagar. Sol, vindstilla och bara någon enstaka minusgrad. Snön som föll inatt låg fint på alla träd och efter ridturen var jag verkligen fyllt av en "måbrakänsla" i hela kroppen. 

Julia och Ýrja

Ýrja igen.

Det kom ett mail...

Från en tjej som heter Frida som berättade om sin tid med hästen Lúkas som är en häst jag importerade för många år sedan. Det var en sådan fin berättelse att jag ville dela med mig så här kommer brevet.

Hej Thilde!

Jag köpte Lúkas frá Valshamri av Anna Helsing-Jensen, som köpte honom av dig :)

Jag kommer ihåg första gången jag såg honom till salu på din hemsida, men fick ett bestämt NEJ från min kära mamma. Vi skulle ju inte ha någon häst.

Jag följde med på saluhästvisning på Solbacken, och där var han igen! Jag kommer ihåg hur hjärtat bara klack till när jag såg hans ljusrosa mule. Och de där pigga, nyfikna ögonen under puffluggen. Jag vet att jag tjatade och tjatade på mamma. Men vi skulle inte alls det ha någon häst..

En dag var han såld, och jag kommer ihåg att jag nästan blev lite besviken (hur man nu kan bli det över en häst man sett 1 gång, och aldrig ens suttit på) det visade sig dock att han skulle komma till Skogsholmens Islandshästar - där jag red och mer eller mindre bodde ;-) Haha, jag kommer ihåg hur jag tjatade om att få rida honom.. Och det fick jag!

Första gången jag red honom var den 28 mars 2005, och jag flög av.. Ändå var jag så kär!
Blev medryttare på honom och red honom mer eller mindre själv i ett par månader. Tyvärr skulle han sen säljas, och jag blev helt förstörd. Men vi skulle fortfarande inte ha någon häst..

Den 1a maj 2006 kommer jag ut till stallet (som vanligt... ;-)) och pappa pratar med hans ägare Anna. Jag tänker inte speciellt mycket på det utan går vidare in i stallet, hämtar grimman och hämtar in Lúkas.
På väg in från hagen kommer Anna fram och säger:
- "Du.. Igår var det några här och tittade på honom"
Jag kommer ihåg hur chockad jag blev, och jag kände hur tårarna började komma smygande. Men jag bet mig i läppen.

- "Och.. Han är såld nu"
Åh så ledsen jag blev, men jag stålsatte mig för att gråta.

- "De som kollade på honom var dina föräldrar.. Så han är din nu"
Här gick det inte att hålla emot längre och jag bölade. Och bölade och skrattade. Och bölade lite till. Min älskade häst var äntligen min !!

Frida och Lúkas på tävling.

Vi har haft diverse galopprace, avåkningar, äventyr, känt glädje, sorg, gråtit ett x antal tårar och skrattat ett otal med skratt. Och det här är den hästen som betyder allra mest för mig i hela världen, och jag lovade honom att han alltid skulle få stanna hos mig.

De senaste 3 åren har vi haft otur, kantade av hältor, skador och diverse tråkigheter - även om jag mest kommer ihåg våra härliga stunder. Han fick kraftig fång i juni -10 och nu i januari fick han tyvärr ett anfall till. Jag såg på honom hur han började ge upp själv, det gjorde fruktansvärt ont i hjärtat när jag fattade beslutet att han skulle få somna in. Men jag var skyldig honom det, han kunde inte gå och lida.

Dagen han fick somna in, (2/2-11) var det soligt ute. Han var helt lugn och fastän han hade fått väldigt mycket smärtstillande så hade han fortfarande ont. Då blev jag övertygad om att det var rätt beslut.
Jag matade honom med morötter, kramade om hans huvud som jag alltid gör, borrade in näsan i pannan under hans lugg, pussade honom en sista gång och sa "Tack för allt". Sen var han borta.

Jag saknar honom så obeskrivligt mycket och det gör så ont att aldrig mer få se en rosa mule sticka över boxkanten, att aldrig mer gå ut i hagen och ropa "Mattes hjärta!!" och han kommer i full fart, att inte knäppa med fingrarna och han gör sin alldeles egna variant av spansk skritt, att aldrig få pussa på honom eller känna hans underbara doft. Men jag vet att han har det bra där han är nu! Fast det gör bra ont i hjärtat.

Ett stort tack för att du importerade honom, så att jag fick chansen att köpa honom. Vi har haft 6 fantastiska år och ett speciellt band som jag tror att jag inte kommer kunna få med någon annan häst. Jag har honom att tacka för att jag är där jag är idag, jag har fått så mycket mera känsla, tålamod och kunskapen att stänga av tiden när jag jobbar med hästar tack vare honom. Han lärde mig att aldrig stressa med något, utan låta det ta sin tid. Han var verkligen min bästa vän!

Tack Frida för att du delade med dig. Lúkas hade tur som kom till en tjej som du. 

Ett stopp i Göteborg

Igår lämnade jag gården för några dagar och tog tåget ner till Göteborg. Där fick jag två timmars paus i resandet och tog en tur på stan (men höll mig inom 25 minuter från stationen eftersom jag har riktigt dåligt lokalsinne). 

Det är skönt att strosa runt på en ny plats och trots att jag inte på något vis tog mig runt till Göteborgs pärlor så var det härligt på många sätt. Titta på människor, fönstershoppa och prova kaffe på ett litet charmigt café. 

Indiskas kudd-display fick mig att längta efter
när huset börjar bli klart.

Gissa vilken kudde som var min favorit?

Gott kaffe och väldigt trevlig stämning
var det på lilla caféet Mauritz.

Efter ett par timmar mötte jag upp vännen Helena och vi tog tåget till Varberg tillsammans och körde sedan den sista biten till Tvååker. Sist jag var här skrev jag bland annat inläggen:  

• Visst värmer en vacker brasa! 
• Godaste middagen! 
• Inredningsinspiration 

Jag kommer stanna här till på måndag då jag tar tåget hem och återgår till vardagen igen. Tills dess ska vi hinna rida lite, hålla en dagskurs (på söndag), ta en tur till GeKås (Ullared) och kolla in en nyöppnad Odd Molly outlet. Allt kommer säkert vara svindyrt även om det är en outlet, men titta kan man ju alltid göra.

Walk of shame

Ja så kändes det när jag igår körde traktorn till verkstaden för att få hjälp med lite service. Folk vände sig om när jag kom brummandes. Sakta, sakta körde vi genom Månkarbo och skämdes. Traktorn Hilda (mer om henne i inlägget: Vem är Hilda?) är ingen skönhet precis. Hon är ärligt talat äldre, mer sliten, mindre och bullrigare än någon annan. När jag parkerade utanför verkstadsbyggnaden kunde jag inte låta bli att skratta. Där stod hon bredvid flera andra stora fina traktorer och såg värre ut än någonsin. Lite vilsen när hon tagits ur sitt sammanhang.

Traktorn går så långsamt att jag kan knäppa kort medan jag kör.

Men Hilda är ovärderlig i arbetet på gården och sköter sig faktiskt oftast jättebra. Det är ju trots allt inte utsidan som räkas eller hur?

Oj, va tiden går!

Det känns både som om jag och Stefan alltid varit tillsammans och som om det bara är nyss den där ovanliga sommaren med kameror och speeddater ägde rum. Nu är det faktiskt ett och ett halvt år sedan och det firade vi med att äta pannkakor och sen dricka champagne och sen ha en helt vanligt lugn kväll i tv soffan. Inget jättefirande direkt men det häftiga är att vi båda kom ihåg vilken dag det var. Det som skilde den allra mest från vilken annan dag som helst var att Stefan köpte blommor. Underbart! 

Trodde jag var mer modern än så men att få blommor och champagne går helt klart hem hos mig (och jag gissar att jag inte är ensam). 
Sist jag fick en ros var några dagar innan min födelsedag men de här rosorna betydde mycket mer (om ni läser inlägget Min födelsedag förstår ni varför).

De fina rosorna pryder just nu köksbordet.

Glädje som smittar

Selma klipptes ju häromdagen (bilder ser du här) och efter det har hon fått ha sitt täcke på sig för att inte frysa. Lite extra sprallig har hon dock blivit när vi är ute och det är kallt precis som nyklippta hästar brukar vara de första dagarna. Här är några bilder från ett av hennes glädjefnatt.

Så glad att hon inte vet var hon ska ta vägen.

Visst kan man inte låta bli att le?