Att utmana sig själv!

Det är lätt att stanna i sin trygghetszon hela livet och hitta massor av ursäkter för att inte kliva utanför den någonsin. Jag har lätt för att börja argumentera väl engagerat för varför jag inte kan och varför det inte går för att få stanna i den där trygga zonen. Häromdagen när jag skulle rida kurs så vågade jag först inte ta med unga grabben Ess eftersom jag visste att han aldrig varit på en ridbana och risken att det skulle gå rätt dåligt var överhängande. 

Jag och Ess i ridhuset på kurs.

Efter en dags kurs med annan häst valde jag sedan att helt enkelt strunta i vad alla eventuellt skulle tycka och tänka om min vingliga unghäst och tog med honom. Det blev en bra miljöträning och det gick ungefär så där vingligt som jag hade väntat, men han lärde sig faktiskt något. Vad jag var mest nöjd över är att jag gjorde det, att jag själv vågade. Det är alltid extra mycket prestationsångest förknippat med hingstarna eftersom de på något sätt alltid ska marknadsföras och då vill man ju helst göra det på bästa tänkbara sätt. 

Jag och Hrafnar var med på Lagtävlingen på Tuna  2003 och
tävlade både i stilpass (bilden), T1 och femgång tillsammans.

När jag startade företaget var jag en okänd ung tjej som i tävlingssammanhang var utan krav eller förväntningar på mig (mer än från mig själv). Jag var alltid rätt nervös men tyckte att det var kul att sticka iväg med lite olika hästar och testa lyckan på diverse tävlingar. Ett sto jag tränade bestämde jag mig för att avelsbedöma och det kändes självklart att jag skulle göra det själv. Det var stoet Glæða som jag äger än idag. Vi fick lite hjälp av tränare och bedömningen gick faktiskt rätt hyfsat med tanke på att det var min första och jag var förstås rätt nervös. 

Jag och Glæða på avelsbedömning.

Hon fick sedan ett föl och så två år senare tänkte jag öva mig en gång till på att avelsbedöma. Mitt företag hade på ett par hunnit bli rätt stort och folk förväntade sig betydligt mer av mig. Tyvärr gick det inte alls lika bra denna gång och jag tyckte att hon var konstig och bråkig att rida på. Först när jag tränsade av såg jag ett litet sår på käken som doldes av nosgrimman som måste stört henne otroligt mycket och det förklarade hennes konstiga beteende. Folk var rätt nedlåtande efter min rätt dåliga insats och jag tappade självförtroendet helt. Det är 6 år sedan nu och jag har inte vågat visa någon häst på en avelsbedömning sedan dess. 

Nu kan det dock bli ändring på det. Jag kan ju inte i all framtid skylla på dåliga nerver och lämna bort hästarna till proffs. Hur ska jag då komma vidare själv?

Fina Venus!

För bara några dagar sedan bestämde jag att mitt sto Venus skall få bli bedömd i vår och nu känner jag mig faktiskt peppad att göra det själv. Mycket beror på att när jag häromdagen åkte och lämnade Ess hos Vignir så tog jag med mig Venus för ett utlåtande. 

Han och Malin tyckte absolut jag skulle försöka mig på en visning själv och att han sedan kunde ta henne på den öppna visningen sista dagen. 
Så nu ska jag alltså ta mig an alla mina gamla hjärnspöken som fått växa på sig i 6 år och hämmat mig otroligt mycket. I slutet på april ska jag och Venus genomföra en bedömning och oavsett hur det går kommer jag åtminstone ha vunnit en egen seger. Att ha ett tydligt mål i sikte gör också underverk för träningsmotivationen så nu ska här tränas!