Snart dags för labradoodlevalpar!

Vi är så glada att det snart är dags. Den här våren kommer vi återigen få mysa med ett gäng gulliga små valpar om allt nu bara går som det ska i slutet av dräktigheten hos tikarna. Vi väntar två valpkullar i februari och det är vår härliga tik Selma som ska få en kull igen (hennes sista då hon fyller 6 i höst) och så är det den vackra tiken Maja Gräddnos som är från sommarkullen 2012. Pappa till båda kullarna är den bruna hanen Opus som ägs av Hööks Labradoodle (labradoodle.se) och vi är väldigt spända på att se resultatet av den här kombon. Maja bor till vardags hos sin fodervärdsfamilj men nu är hon hemma hos oss för att acklimatisera sig lite inför valpningen. Eftersom Oscar fortfarande tar mycket av min tid kommer vi att ta hjälp av en duktig finsk tjej på vardagarna men söker också efter en som kan jobba extra på helger. Det rör sig om 7 eller 8 helger (beroende på när valparna föds) från första helgen i mars till mitten av april. Är du eller känner du någon som kan vara intresserad av det helgjobbet? In och gilla oss på facebook och läs mer HÄR. 
 Just nu är hantverkare här och gör i ordning det sista i nya valprummet (i en av flygelbyggnaderna till vårt hus) där de kommer bo sista veckorna och där det blir lättare att både släppa ut (vid fint väder) och leka med dom på ytor som är lätta att hålla rent. Första veckorna bor de med en av oss i ett av rummen i vårt hus för då behöver de ofta lite hjälp när de ska dia. eftersom Oscar ammas varannan timme på nätterna kommer det nog bli Stefan som tar de flesta valpnätterna och det är han van vid då han har skött alla nattpassen på våra senaste två kullar. Elsie längtar också till att valparna ska födas och berättar att det är "hennes" varje gång vi pratar om den kommande valpkullen.
Det är en intensiv tid när vi har valpar och det är lika spännande varje gång. Jag känner mig lyckligt lottad som får jobba med det här för hunduppfödningen ger så mycket glädje till hela familjen (och till alla de familjer som sedan köper valp). 
I ett inlägg för ett drygt år sedan var jag tvungen att lägga till ett litet ps. och gör så även denna gång i förebyggande syfte.
Som uppfödare av Labradoodle verkar jag väcka en hel del känslor hos en liten grupp hundägare Att köpa avelshundar utomlands som vi fått göra för att starta upp med aveln i Sverige kostar en hel del och labradoodlar ligger bland annat därför fortfarande rätt högt i pris. Vi vill avla på hundar som är sk. "multigen" dvs. är Labradoodle i många generationer bakåt. De anses fortfarande vara en blandras hos SKK men det tror jag bara är en tidsfråga med tanke på hur populära de är. Man får självklart registrera sin labradoodle i SKK om man vill men det blir då som blandras. Vill man syssla med utställning är det här alltså inte en hund för dig, men jag har själv aldrig varit intresserad av det och ser det inte som en begränsning.

En av våra "hundttränare" här på gården, Elsie.

Vi är MYCKET noggranna i vår avel precis som vilken seriös uppfödare som helst. Vi vill bara använda hundar som är friska, sunda, intelligenta, trygga, sociala, snygga (och alldeles, allldeles underbara). Vi ser till att röntga höfter och armbågar och skulle ALDRIG använda oss av en hund som inte har helt friska leder. Vi lägger massa tid på socialisering av valparna som växer upp i hemmiljö och självklart veterinärbesiktigas, vacccineras och chippas de innan flytt till egna hem. Allt detta måste jag skriva ut för att slippa få aggressiva mail från folk som tycker att vi är tokiga. Mitt råd till er som tycker Labradoodlar inte är hundar i er smak är enkelt: Låt bli att skaffa en sån!
Eftersom det är helt valfritt att skaffa just Labradoodle så hoppas jag att de som inte vill ha en sådan helt enkelt avstår (och även avstår från eventuella påhopp). Som tur är så är de upprörda mailen väldigt få och de glada tillropen väldigt många och berättelserna från våra valpköpare förgyller verkligen tillvaron. Sen tror jag faktiskt att de som är upprörda aldrig har träffat en Labradoodle för det är svårt att inte bli förälskad. 
Blir du upprörd eller intresserad av vår hunduppfödning så kolla in vår sida labradoodle.nu eller är du bara nyfiken på att läsa mer om vad som skrivits här på bloggen så kolla in inlägget: Jag älskar labradoodles!
(där finns några av de kommentarer jag fått publicerade). 

Maja Gräddnos ska bli mamma för första gången.

Stiliga Maja (foto: Djurstudion.se)

"Åh va tidig hen är med det!"

Jag kan störa mig på en del saker sedan jag fick barn. Bland annat att allt de gör måste hela tiden värderas så mycket från omgivningen. Alla måste kommentera utvecklingen oavsett vilka färdigheter det rör sig om. Varför stör det mig så mycket? Jo, bland annat för att det anses vara en komplimang att säga att barnet är tidigt med att göra något. Indirekt säger man ju att det inte är helt önskvärt att vara sen med något. Barn är ju olika och är olika snabba med att lära sig olika saker, punkt. Varken det ena eller andra är bättre eller sämre. Vissa föräldrar spär förstås på den här föreställningen om vad som är bra och dåligt genom att stolt berätta vad just deras lilla just lärt sig och att hen minsann är "sååå tidig!". För oss har det varit både och. Att ha ett barn som är snabb att lära sig det motoriska har varit både kul och en utmaning och samtidigt har Elsie varit senare med att lära sig prata (även hon som tur var kunnat kommunicera bra tack vare tecken) vilket vi tagit med ro. För hennes skull önskade jag mig förstås att talet skulle komma igång för jag visste att hon blev begränsad till att prata om sånt hon hade tecken för men folk lät oftast lite tröstande och försökte ge uppmuntrande kommentarer till mig. De sade saker som att "snart lossnar det säkert" och likn. då de förutsatte att jag tyckte det var jobbigt att hon var lite senare med att prata än umgängets jämnåriga barn. 
Som tjej kommer Elsie också få höra hur "Fiiiin!" hon är så snart hon har flätor, klänning eller likn. på sig och jag önskar så att vi alla kunde fundera på vilka ord vi kan möta alla små flickor (och pojkar) med som inte lär dom att det gäller att göra sig "fin" för sin omgivning för att få uppmärksamhet (för det vill ju de flesta ha på ett eller annat sätt) och inte heller stoppar in dem i stereotypa fack helt utan att känna dem (världens längsta mening). Jag behöver varje dag fundera över vilka ord som jag använder per automatik och att öva mig i att inte bedöma det barnen gör "Vad du är duktig!" eller "Vilken fint teckning!" utan istället intressera mig lite för deras tankar och känslor. Tycker Petra Krantz Lindgren ofta skriver så klokt och hon tar upp det här bland annat i inlägget: "Därför säger jag inte till mina barn att de är duktiga". 
Tycker även det här citatet från Jesper Juul är läsvärt: 
"Många föräldrar tror att barn känner sig värdefulla och utvecklar en god självkänsla om de ständigt får beröm, men det är en missuppfattning. Vi vet sedan länge att barn som ständigt utsätts för negativ kritik under uppväxten får dålig självkänsla, men det är lika destruktivt för självkänslan att hela tiden få beröm". /…/ "Det är förstås helt okej att ge sitt barn beröm då och då, men sker det hela tiden så gör det på sikt att barnen blir osäkra och utifrånstyrda personligheter som riskerar att slösa bort sin livsenergi på att försöka leva upp till omgivningens förväntningar" 

Jag hoppas att våra barn ska växa upp till trygga individer med en bra självkänsla, som vet att deras värde inte ligger i sina prestationer, som inte tror att de är olika mycket värda pga kön och som vågar välja (jobb, hobby, partner osv.) utifrån hjärtat och inte utifrån omgivningens förväntningar.

Vårt första försök till syskonbild på Oscar och Elsie.

Syskonbild in the making.

Lillebror

Ett flätningsförsök.

Gott nytt år (och en liten bonde-återblick)!

Nu när jag ser tillbaka på 2014 så inser jag att det inte är så konstigt att jag är lite trött. Graviditet, foglossning, försäljning av gård, flytt, inskolning, hagbyggen, lillbebis Oscar, valpkull, nya valpen Leia till familjen, försäljning av huset i Untra, Stefans långa jobbdagar (pendling på en dryg timme enkel väg), äppelskörd, mustning och så en höst som gått i en rasande fart. Det har varit ett omtumlande och fantastiskt år på många sätt.
Förra årets nyårslöften (Läs dom i sin helhet här) handlade om att handla mer ekologiskt och blir väldigt noggrann med köttet i hushållet. Nu tänkte jag ta det ett steg längre och försöka bli ännu mer klimatsmart i mina matval (och samtidigt lite nyttigare hoppas jag). Om någon har något tips på råvaror eller hela recept så tar jag gärna emot det. 

Nu ser jag fram emot ett spännande 2015. Vi kommer garanterat ha fullt upp för det ser vi på nåt sätt alltid till att ha. Även om vårt hus här inte kräver några större renoveringar (innan vinden skall inredas om några år) så har vi alltid lite byggprojekt på gång. Just nu är det ligghallen till hästarna som ska göras klart och så ska ritningen till stallet finslipas. Vi ska göra i ordning ett bra utrymme till valpkullarna som kommer i vår och så hittar vi nog på lite mer att göra när vi ändå är i farten. 


För er som är nyfikna på att se lite från oss och gården finns ju faktiskt ett ganska nyfilmat inslag från Bonde söker frus uppföljning "vad hände sen?"
 

Här bor vi!

Det är ju på tiden att jag visar er lite av vår nya gård tycker jag. Vi trivs så otroligt bra här och det känns knäppt att vi tills för ett år sedan inte ens kommit på tanken att flytta till Skåne och nu känns det som det mest självklara beslut vi tagit. Hästarna, hundarna, katterna och vi trivs som fisken i vattnet och vår härliga gård Pomonadalen är precis vad vi önskat. Nja, hade vi haft lite mindre gräsmattor att klippa på sommaren hade den varit perfekt, men det får vi helt enkelt stå ut med. 
Bäst med gården är att det finns så många fina uteplatser i olika väderstreck så att det alltid finns ett lagom soligt/skuggigt läge för en fika. De som känner mig vet ju att jag älskar att fika så det har blivit en hel del kaffedrickande med vacker utsikt i sommar och även under hösten som varit otroligt mild och fin. Igår fick vi faktiskt vår första frost under natten och att ta på sig mössa och jacka känns rätt ovant. 
I huset börjar vi nu komma i ordning ordentligt men det tar sin tid. Det är ju föst när man bott ett tag i ett hus som man vet var förvaringen behövs osv. tycker jag. Vi har just bytt plats på det som är Elsies rum och kontoret till exempel eftersom vi insåg att vi hade satt kontor i det större rummet istället för tvärtom. Tanken är ju att Elsie och Oscar ska få dela rum så småningom (just nu sover Oscar i vårt sovrum) och då är tanken att ha en skön våningssäng åt dom. Än lär det dock dröja ett tag för Oscar vill ammas flera gånger per natt och Elsie sov inte själv i sitt rum förrän hon närmade sig två. Innan dess sov en av oss vuxna med henne och för oss har det fungerat jättebra. Då har en flaska välling på natten gått lätt att blanda och ge utan att vi måste springa runt i huset och väcka resten av familjen. Nu sover hon äntligen hela (!) nätter och vi är glada att det bara är ett av barnen som stör nattsömnen för oss.
Jag har inte så mycket bilder inifrån huset än men det ska jag se till att fota så snart jag får tid (alltid en bristvara hos oss). Lite utebilder kan jag dock bjuda på och även en länk till vår hemsida pomonadalen.se där ni kan se mer av gården (och boka boende om ni tänker semestra på Österlen). 

Utsikten från köksfönstret, innergården med äppelodlingen där nere.

Uthyrningslängan på gården

Ett av de små uterummen med utsikt ner över dalen och äppelodlingen

Ingången till vårt hus och en av alla rosenbuskar.

Vårt växthus/uterum där det är perfekt att käka middag på sommarkvällarna.

Ett litet hörn av trädgården.

Vår lockiga labradoodle Leia

Måste bara få dela med mig av några nytagna bilder på vår lilla Leia som nu vuxit till att bli en riktigt stilig ung tik. Den päls hon har är rena drömmen med sina stora silkeslena lockar. Hon är ju nästan jämngammal med Oscar och det är kul att se dem växa upp tillsammans. Oscar älskar att se när hundarna busar och så fort jag lägger honom på golvet är Leia där och lägger sig bredvid honom. Mer bilder från de två tillsammans finns i inlägget Prins Oscar och prinsessan Leia.

Nyfiken på att veta mer om Labradoodles? Besök då Labradoodle.nu

Nära till gråten

Lille Oscar (snart fem månader) och jag på utflykt.

Jag har alltid varit en ganska känslosam människa som har svårt att vara sådär lagom som man "ska vara". När jag blir glad kan jag känna mig euforisk, när jag blir rörd gråter jag lätt och de gånger jag blir arg blixtrar det om mig (tur det inte händer så ofta). Jag fick höra under hela uppväxten att när jag blev engagerad över något så började jag prata för högt och blev diskret hyschad. Det här är förstås sånt jag inte så lätt kan styra över. Nu med två barn och allt det för med sig i både hormoner, sömnbrist och kärlek som svämmar över så har jag blivit ÄNNU mer känslosam. 

Jag blir rörd till tårar bara jag läser något fint eller över små saker som att Elsie plötsligt ser så stor ut med sin lilla ryggsäck när hon skuttar till bilen. Alla dessa känslor som barnen skapar är så stora!

Det är kanske därför det för mig blev oerhört jobbigt när vi efter en tids lätta förislämningar (där Elsie sprang in och klättrade upp på sin stol och sen vinkade) plötsligt fick en tillbakagång och hon blev ledsen och ville inte lämna vagnen när vi kommit fram osv. Det tog inte många dagar innan jag började fundera på om jag inte trots allt skulle försöka ha båda barnen hemma (Elsie är på förskola mellan 9-15 på vardagar). Det skulle tyvärr inte fungera då jag har en hel del jobb som måste göras och det är svårt som det är att hinna med eftersom Oscar vill vara nära, nära hela tiden och enbart sover i sjal eller sele på mig dagtid.
Varje dag Elsie blivit ledsen försökte jag bekräfta hennes känslor och göra lämningen så bra det gick ändå men när jag vinkat hejdå och gick hemåt med hundarna fick jag alltid tårar i ögonen. När det i förrgår plötsligt vände igen och Elsie satte sig vid fikabordet och gav mig en slängkyss så kände jag hur jag nästan började gråta där och då av lättnad. Alla dessa känslor alltså. Puh!

Pomonadalens äpplen

När vi köpte vår nya gård blev vi inte bara Österlenbor utan också äppelodlare (liksom nästan alla våra grannar). På några av gårdens åtta hektar växer vackra gamla äppelträd i prydliga rader.  Allt odlas ekologiskt och äpplena och musten de ger är kravmärkt. De senaste veckorna har Stefan lagt mycket av sin lediga tid ute i äppelodlingen och det han plockat inför första mustningen resulterade i nästan 600 liter must. Nu är det plockomgång nummer två och det är dags för de lite senare sorterna att börja plockas av. Första musten vi fick smakade fantastiskt gott (i alla fall enligt oss som är aningen partiska) och det ska bli spännande att se resultatet nu vid den andra omgången då det är helt andra sorter som plockas nu. 
Det är faktiskt inte bara äpplen som växer här på gården. Det är fullt av både träd och buskar som ger frukt och bär. Allt är i ett sånt överflöd att vi inte kunnat ta hand om ens hälften (ja förutom äpplena som vi haft lite mer struktur på). Det är körsbär, plommon, päron, krusbär, vinbär, jordgubbar, smultron och en rejäl vinstock med stora klasar av härliga små vindruvor. Gården är också fylld av de vackraste rosenbuskarna, lavendelrabatterna och en massa annat. Det känns verkligen som att vi fått en gård och en trädgård som är mer än vi hade vågat drömma om. Men som med allt som växer så kräver det en del jobbinsatser från oss och jag ska erkänna att ett par av trädgårdslanden helt har vuxit igen. Vi har fokuserat på det som är viktigast och just nu är det inte att få igång en självhushållning av grönsaker. En och annan zucchini har det dock blivit och så har vi kunnat hacka ner persilja eller gräslök i lite av sommarens mat. Helt lagom just nu men det är klart att drömmen om ett fint trädgårdsland (utan ogräs) fyllt med alla sorters grönsaker skulle vara fantastiskt nån gång i framtiden. Men inte nu! Puh! Bara tanken på att sköta det också gör mig alldeles matt. Min tidigare inställning till äppelträd (och floskler) hittar ni här: Jag har ÅTTA äppelträd!

Elsie fick vara med en stund när det började plockas men ville gärna provsmaka varje äpple så hon blev snabbt mätt.

Stefan har plockat ett par ton äpplen nu.

Visst är dom vackra?

Pomonadalens äpplen som ska bli Pomonadalens ekologiska äppelmust.

En del äppelträd behöver stöttor för att grenarna är så tunga av äpplen.

Vindruvorna har just plockats av och smakade jättegott.

Jag tror inte Oscar svälter

Jag märkte av ett par kommentarer på mitt förra inlägg att många har åsikten att ersättning är lösningen på många problem. För de som inte vill eller kan helamma tycker jag det är toppen att det finns. Jag har dock aldrig haft brist på mjölk utan känner att mängden hela tiden anpassar sig till barnens behov. Elsie hade ju en massa gaser och magknip likt många spädisar och det började släppa först efter tre månader. Även då var det många som föreslog att jag skulle gå över till ersättning och hade jag inte känt mig så trygg med amningen hade jag nog gjort det. Nu fick det mig bara att börja tvivla och ifrågasätta det som innan dess hade fungerat ok för oss. Elsie ammade ofta och väldigt kort så hon blev snabbt hungrig igen. Erbjöd jag bröstet när hon inte var hungrig så blev hon jätte upprörd och kunde skrika en lång stund. Bäst åt hon när hon var alldeles nyvaken och då hade vi det riktigt lugnt. Som många magknipsbarn behövde hon annars ammas medan jag stod upp och vaggade henne och när jag upptäckte hur jag kunde amma i bärselen (vår Manduca) så var det en otrolig lättnad. I takt med att hon växte och magen lugnade sig blev amningen mer och mer harmonisk och jag är verkligen glad att jag fick uppleva när det vände och hade den positiva bilden med mig nu när jag blev mamma igen.
Oscar är även han mycket tydlig med om han inte vill ha och spänner sig i en båge bakåt och skriker till men lugnar sig så fort jag tar bort honom från bröstet. Det går numera längre mellan målen men bara ibland blir det mer än två timmar så det kallas väl att äta ganska ofta antar jag. Även honom ammar jag ofta i selen eller i bärsjalen eftersom han ibland sväljer en del luft. Det upprätta läget hjälper honom att rapa efter en liten stund även om han somnat vid amningen. 
Med Oscar är jag inte ett dugg orolig över att han skulle vara hungrig eller få i sig för lite. Mjölk finns det gott om och med tanke på hans branta viktkurva som pekar uppåt (och längden också) verkar det inte vara något fel på vare sig näringsinnehåll eller fetthalt. Det är så väldigt lätt att gå till sig själv och söka fel och brister när barnet har lite ont i magen, dålig sömn eller är missnöjt och det första många tänker är att det är fel på amningen. Ersättning är som sagt kanon om det behövs men jag tror att många tar till det i tron om att deras mjölk inte räcker. Småttisars missnöje kan dock bero på så mycket annat och Oscar är exempelvis alltid kinkig om han är nödig, om han haft en dag med för mycket intryck och om sovstunderna på dagen blivit lite kortare än vanligt. Problemet om man vill helamma men har introducerat flaska är ju att amningen kan börja krångla eftersom sugtekniken är så annorlunda. Många upplever då ett trassligt och ofrivilligt amningsavslut helt i onödan.Vissa bebisar kan utan problem växla mellan amning och flaska och fungerar det är det ju kanon och det är nog det optimala för många som ammar. 
På natten snuttar han nog mest för att det är mysigt och inte pga hunger. Att behöva amma några gånger varje natt är lite tröttsamt i längden men än är han ju bara tre månader så jag är inte inställd på att sova hela nätter riktigt ännu, men hoppas att det kommer så småningom. 

Kanske finns det någon klok läsare därute som har bra tips på att minska/avsluta nattamningen så småningom? Jag tar gärna emot alla tips jag kan få. 

Är så glad över att jag med Elsie upptäckte Bärsele och bärsjal. Nu kan jag lätt amma och samtidigt hänga med (nästan) i Elsies tempo.

Denna sömnbrist...

Visst hade jag hört om den tidigare, sömnbristen som drabbar nästan alla småbarnsföräldrar. Det var däremot inte förrän jag själv fick barn som jag förstått fullt ut. Sömn blir det man prioriterar i alla lägen och det gör att jag ofta väljer bort filmkvällar, ett städryck eller ett långt bad. Bara jag får sova!
Elsie sov ryckigt från början och vi var glada när det blev två timmar i sträck. Från tre på natten och framåt sov hon så oroligt att jag var tvungen att vagga henne rätt ordentligt så då var det kört för mig att sova vidare. Jag blev lite lätt korkad under den här perioden ska jag erkänna. Sedan blev sömnen sakta men säkert bättre. Två uppvak för amning och så morgon klockan sex kändes plötsligt så nära ostörd sömn man kunde komma och livet blev med en gång betydligt ljusare. Sen blev jag gravid igen och trots att Elsies sömn nu var rätt stabil så blev min återigen urusel. Väcktes jag minsta lilla kunde jag inte somna om och tröttheten jag kände under dagarna var värre än under Elsies första månader i livet. Så kom så Oscar till världen och graviditeten lämnade jag mer än nöjt bakom mig. Amningshormonerna hjälper nu till så trots att Oscar gärna äter var och varannan timme på natten så känner jag mig inte alls så knäpp som jag skulle vara om jag hade haft så här störd sömn innan jag fick barn. Oscar är också riktigt morgonpigg och ibland tycker han 05.30 är en jättebra tid att gå upp. Då brukar jag vara världens tråkigaste, låta rummet vara mörkt och bara gång på gång erbjuda amning (som han ratar eftersom han vill sitta och snacka istället). Efter nån timme brukar tröttheten komma ikapp honom och han låter sig ammas till sömns och somnar om en timme till innan han nöjt gör morgon med resten av familjen. På helgen lyckas jag ibland somna om en stund när Stefan går upp med barnen men ofta störs mina försök av en gosig liten Elsie som klättrar upp i sängen. Myser i några sekunder och sen böjar hoppa eller leka tittut under täcket. Ett ganska mysigt sätt att bli väckt på trots allt. Hela och ostörda nätter känns väldigt avlägset men tills dess får jag helt enkelt försöka somna i tid på kvällarna och försöka njuta av all gosig bebistid som den hackiga sömnen ju faktiskt medför. Stefan är den som hjälper Elsie somna om vid eventuella uppvak (hon sover i egen säng nu) och så har jag ansvaret för Oscar som ju inte somnar utan att ammas. Fint litet inlägg om detta med barn i sängen på min favoritblogg Hormoner och hemorrojder kan ni läsa här. 

Elsie som ettåring, sovandes med sin älskade snutte.

Inga mer blöjor, Hurra!

I alla fall inte för Elsie som i juni fick bli blöjfri på heltid (förutom en nattblöja). Vi har ju sedan hon bara var nån vecka gammal sysslat med bebispottning eller EC som det också kallas (Elsie på pottan vid 7 månader kan ni se här). Vi har alltså erbjudit potta alt. grodhållit över handfatet när vi tror att det är dags för kiss eller bajs. Första månaderna hjälpte det henne mycket med hennes magknip som orsakades av gaser. Sedan kändes det så enkelt att fortsätta att det bara rullade på. Dessutom var vi väldigt osugna på att plötsligt behöva byta bajsblöjor så vi såg flera fördelar med att istället potta. När Elsie var runt året lärde hon sig "säga" en del ord med tecken (Elsie har lärt sig prata!) och när hon väl fattat galoppen (med uppskattade ord som "bada" och "boll") så lärde vi henne ett eget enkelt tecken för potta. Då kunde hon plötsligt säga till när hon blev nödig och det kändes häftigt att kunna ha den kommunikationen. Vi fortsatte att ha blöja på som back-up men förutom någon liten kiss ibland så förblev de oanvända. Visst har det ibland varit lite krångligt att ha ett barn som säger till men som saknar förmåga att hålla sig någon längre stund. Vi har behövt svänga av motorvägen vid några tillfällen för att kissa lite och uppsöka toa när vi är på stan för att hon blir bajsnödig. Fast jag skulle inte tro att det är jobbigare än att ha blöja utan för oss har det tvärtom underlättat mycket. Att på stan få en bajsolycka som ska saneras känns inte enklare än att ta barnet till en toa och sen vara klar. Dessutom ska de ju förr eller senare bli blöjfria och då kommer man ju inte ifrån såna situationer som att behöva stanna längs vägen nån gång ibland. 
Men nu är blöjorna bortplockade som sagt och istället har vi fått handla fina, sköna trosor att ha under byxorna. Utan byxor har Elsie känts pålitligt torr rätt länge men att sätta på byxor kändes nog för likt blöja så då blev det ofta kissmissar. Vi slarvade lite och varvade byxor med naken rumpa vilket gjorde det lite mer utdraget men så inför förskolestarten nu i mitten på augusti så såg vi till att hon hade byxor på sig hela dagarna och då gick det snabbt till att hon gick till pottan i tid istället för att vara sent ute. Det blev några par byxor i tvätten men sedan dess har det bara varit någon enstaka miss och resten på toa/potta. Känns väldigt skönt att inte ha två blöjbarn. Självklart pottar vi även lillebror men liksom sin syster har han blöja som back-up hela tiden och har heller inget emot att kissa i den titt som tätt. Jag har inte som målsättning att få allt i pottan men tycker det är skönt för honom att exempelvis efter sömn få kissa ordentligt innan han får på sig en torr blöja. Då vet jag ju att den förblir torr ett bra tag. Dessutom tycker jag förstås det är skönt att antalet bajsblöjor varje månad går att räkna på en hand.
Ja, nu fick ni ett inlägg om kiss och bajs vare sig ni ville eller inte. Ville bara dela med mig av lyckan att vara i hamn med slutfasen av att slopa blöjan. Är nån nyfiken på att läsa mer om EC finns det just nu en ganska ny artikel i tidningen ETC som ni hittar HÄR. Även Elsie har varit i tidningen i en artikel i UNT om EC. Den kan ni läsa här).

Hemma hos oss går både Elsie, dockan och hästen på pottan.

Prins Oscar och Prinsessan Leia

Vår nya valp har redan valt ut en favorit i familjen. Så fort Oscar läggs ner i babygymmet lägger hon sig nöjt bredvid och trots att hon ibland smakat lite på hans fötter med sina sylvassa tänder så verkar kärleken ömsesidig och Oscar är mycket mer tillfreds om hon är där bredvid. Vår nya hund Leia som nu är tio veckor är köpt som framtida avelstik i vår kennel. Hittills har hennes gosiga sätt och hennes charmoffensiv mot Oscar gjort att vi blivit blixtförälskade i henne. Javisst är det lite meckigt att ha en busig valp att sköta om (och lära att bli rumsren) men fördelarna överväger helt klart nackdelarna. Vi har laddat upp med tuggben och gnagleksaker så att båda barnen förhoppningsvis ska vara förskonade från hennes tänder och fickorna är fulla med godis så vi kan träna henne på inkallning vid varje rastning. Vi hoppas att hon ska växa upp att bli en lika lugn och mysig hund som sin mamma Millan.
Måste dela med mig av lite nytagna bilder på kompisarna Oscar och Leia.  

En liten kram

Leia vaktar över sin lillhusse

Då är dom båda som nöjdast

Hon försöker till och med ligga i babysittern med honom men får nöja sig med att ligga vid fotändan.

Livet med två barn

En stor del av dagarna präglas av känslan att ha minst två armar för lite. Just när Elsie behöver hjälp på pottan så måste lillebror skumpas på axeln, när jag ammar och det blir tyst en stund så har Elsie hittat inoytolsalvan och noggrant smörjt in hela benen och magen, när båda är nöjda och vi får en lugn stund med saga i soffan eller likn. så passar valpen på att smita iväg och kissa runt hörnet. Jo, för vi har faktiskt skaffat valp mitt i allt också. Det var ett tillfälle att köpa en tik som kommer bli en ny avelstik i kenneln i framtiden och även om det just nu är lite hektiska sommarveckor kvar med småvalpar, hyresgäster i uthyrningslängan, Elsie hemma från dagis och mycket gäster så tänker vi att det snart blir lugnare. Elsie börjar på förskolan igen om en vecka och valparna flyttar i slutet av månaden. Vi har dessutom haft turen att få tag på en fantastiskt trevlig au pair (Maari från Finland) som hjälper oss med lite allt möjligt här på gården och utan henne vet jag faktiskt inte riktigt hur den här sommaren skulle gått ihop.
Oscar spenderar många timmar per dag i bärselen (Ergo baby för stunden) eller den mjuka bärsjalen i trikå (moby wrap). Då är jag rörlig nog att hänga med Elsie på hennes lekar, rasta valpen och stora hundarna och se efter valparna. Han sover oftast bara tio minuter om vi lägger ner honom i vagnen, men jag hoppas det är en ryckig sömn pga värmen och att vagnen ska kunna fungera när hösten kommer. Vi övar på att använda nappen lite för med Elsie var det ju först när hon tog napp som både vagn, bilstol och lägga ner i spjälsäng (efter nattning i bärsele) började fungera. Jag gick till och med så långt att jag kallade nappen för "Lösningen på alla problem..."
Oscar kan i sjal eller sele sova i två-tre timmar i sträck så dagarna flyter på riktigt bra. Natten sover han från ca 11-5.30 med bara ett par amningsstunder däremellan. Tyvärr verkar han likt syster vara rätt morgonpigg men Elsie började sova bättre för något halvår sedan och sover nu ofta till någon gång mellan sju och åtta. Hon har precis slutat med välling på natten men kan fortfarande behöva att vi hjälper henne hitta nappen eller likn. någon gång per natt.
Det finaste med att ha två barn nu är de små stunderna när Elsie gosar med Oscar. Hon har (hittills) inte visat någon avundsjuka utan är bara go med sin lillebror. När han klagar lite i babysittern hoppar hon ofta ner fårn sin matstol och försöker underhålla honom med en kul dans eller bara prata med honom. Än så länge har hon inte så många ord mer än mamma, pappa, Mimmi (hunden) och Pippi. Men till Oscar säger hon ofta "Heeeej!". 
Min syster tog några bilder på Oscar häromdagen och lyckades till och med fånga ett litet leende i sömnen. 

                                                                                                    Foto: Lovisa Höök