Min allra första häst!

Jag brukar ofta nämna Hugur som min första häst. Han är den tjocka, 20-åringen som har ett lugnt liv här på gården. Vad inte många känner till är att jag faktiskt hade en häst innan Hugur som hette Frami frá Hala. 

Allt började med att jag och min syster hade varit på ridläger som vanligt på sommaren (sommarens höjdpunkt som vi samlade till hela året). 

På vägen hem berättade mamma i bilen att min yngre syster skulle få ta över vår äldre systers häst eftersom hon bestämt sig för att hon inte riktigt hade tid längre. Vi blev förstås överlyckliga!

Sedan kom nyhet nummer två. Det skulle inhandlas ännu en häst som skulle få bli min. Det var nog det största ögonblicket i mitt liv när det gick upp för mig att det skulle bli verklighet. Den där drömmen om en egen häst!

Planen var sedan att min äldre syster tillsammans med min mamma skulle spendera några blåsiga vårdagar på Island och samtidigt passa på att kolla på lite hästar. Utbudet på saluhästar i Sverige var rätt litet då och en resa till Island stod nog rätt högt på storasysters önskelista. Eftersom jag bara var 11 år så var det också bättre att hon med mer erfarenhet hjälpte till i hästjakten. Själv skulle jag nog bara förälska mig i första bästa som dök upp, som den hästtjej jag var (och är). 

Efter ett par dagar ringde mamma upp och berättade att valet nu stod mellan två hästar. Stoet Nös och valacken Frami. Jag ska erkänna att jag med en gång tyckte att Nös var ett så konstigt namn (nu vet jag att det betyder att hästen har vita tecken på nosen och inte har något med att nysa att göra) så magkänslan sade mig alltså att det var Frami som var rätt. 

Jag och den nyligen hemkomne Frami.

Så blev det också och någon månad senare åkte vi till Göteborg och tog emot en trött och medtagen häst på kajen efter en veckas båtresa. Mitt lyckliga liv som hästägare började och jag och Frami blev ett bra team. 

Allt fick dock ett tragiskt slut innan mitt första år som hästägare var slut. En natt på senvintern när tjälen gjorde så att elen inte var så stark i staketet så tog sig travaren (som min och syrrans häst gick med) ut ur hagen och sprang in i stallet. Våra hästar valde en annan riktning och hamnade ute på en trafikerad väg. Allt gick sedan mycket fort och Frami träffades av en buss. Dom sade att han inte led...

Där slutade den sagan och ni förstår säkert att det kändes som världens undergång för mig. 

Jag och Frami sommaren -94

 Nu kan jag se tillbaka och minnas allt det fina. Hade det inte hänt hade inte Hugur kommit in i mitt liv och kanske hade jag inte varit där jag är idag. Frami kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat och ovanför mitt skrivbord hänger två tavlor med bilder på honom som en påminnelse.

Två tavlor med Frami på min kontorsvägg.